Han såg förvånad på henne.
— Hvem annars? Sådan förnäm man som du blir nog, när natten är öfver, förd till Gillstu'n, och är du då rapp på foten, lär icke den drönar'n Kinkel löpa fatt dig.
— Sluta med ditt gyckel, Lisa, och tala om, hvad det var, du visste om Elsa?
— Så du hänger läpp, stackars gosse, — svarade hon, härmande honom. — Tro mig, det gör ingen man, att taga sorg på hand.
En aflägsen klockringning hördes i det samma, som kom Anders att häftigt spritta till.
— I dag var det alltså, — utropade Fingerlisa, och hennes ögon glänste. Derefter böjde hon sig hastigt ned och trefvade i halmen.
Anders hörde henne icke mer. Klockornas dofva klang verkade alltför våldsamt på hans tankar. Utom sig af smärta, lutade han sig mot muren.
— Har du fått tofflorna på dig än? — hördes nu mäster Kinkels stämma från dörren, — eller ska' jag rappa dig hit? En så'n vacker gosse som du är inte för slikt qvinfolk!
— Farväl Lisa! — sade Anders sorgset, i det han gjorde sig i ordning att följa honom. — Jag har varit hård mot dig mången gång, men nu är det ju glömdt?
— Det ordet ska' du ha tack för, Anders, — svarade hon med en sällsam darrning i rösten. — Du ska' nog få se, att tiden ger äfven dig tröst för ditt goda hjertas skull... Och Elsa Larsdotter hade du nog i alla fall inte fått.