Han hade gått några steg, men vände sig häftigt om vid dessa ord.
— Ser du ringen här, hur han lyser och blänker? — hviskade hon mot honom. — Det är den samme, ser du, som tyske grefven gaf vackra Elsa i fästegåfva?
— Var det du som tog Elsas ring? — ropade han utom sig och grep henne hårdt i armen.
Hon slog till ett gapskratt och ryckte sig lös.
— Nå skynda på fötterna, latmask! — skrek mäster Kinkel och skramlade med nyckelknippan, — eller ska' jag läsa i hop dem, så att de aldrig mer komma i sär.
— Gå med ringen till tyske grefven, — sade Fingerlisa brådskande, — satan, du vet, han ska' nog för den gifva dig både gods och guld... Säg honom att det är min tack för det han svek mig för Elsa.
Hon hoppade upp med ett hånskratt på en afsats i väggen och började ånyo att gnola sin visa, under det att hon slog med träskorna mot muren, så att det gaf genljud i hvalfvet.
— Du kom dock till sist utan att bråka — sade mäster Kinkel med en anstrykning af godmodighet, då Anders raglade, lik en drucken, mot dörren. — Och rätt gjordt var det, min gosse, och visar, att du icke är någon vanlig krabat, excessmakare, falsk månglare eller hästbytare, som måste fraktas och forslas med hårdhandskarne, alldeles som grannen här midt öfver fraktar sina svin till julmarknaden... med rep, ska' jag säga, både om ben och tryne... Och väl var det också för dig, ska' jag säga, ty mäster Kinkel är icke den, som är släpphändt af sig eller ger sig i första hugget...
Sålunda mumlande, förnämligast om egen förträfflighet, förde denne hedervärde stadens betjent Anders med sig ut på gatan. Här kom han emellertid att närmare granska sin tyste fånges förstörda utseende.
— Se så, inte ska' du hänga läpp för så'n strunt heller, — sade han med ett fryntligt grin, som visade en ojemn rad af fula tänder. — Rapp pojke, som du är, bör icke vara rädd att sitta en vecka eller par på gillstu'n; och längre blir det nog inte, kan jag tro. Men det var nog ölet, som inte ville gå ur skallen på dig, kan jag tro, som var skuld till allt samman.