Anders skakade sorgset på hufvudet. Hvartill skulle väl friheten gagna honom, då all hans lycka gått i qvaf, tänkte han.
— Hör, hvad jag säger... för sämre har du hört förr, — återtog mäster Kinkel, förargad öfver att hans tröstegrunder icke tycktes hafva någon verkan. — Det var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den der rödgölingen, ja så bra, att han inte kan sköta tjensten på mången god dag.
— Kommer hon då att ligga nere? — frågade Anders lifligt. — Jag tyckte dock, jag hörde klockorna nyss.
— Var det likt, att svartrockarne skulle låta hindra sig af sån't lappri. Nej, de ha både Gudmund Åkesson och så Halte Lars, handtlangaren och hvad de alle heta. Folk som vill hjelpa annat folk till evigheten, ser du, fins det alltid godt om.
Anders ryste till vid detta svar.
— Se der en som presten anammat, — sade en borgare, som mötte dem, i det han försigtigt drog sig tillbaka bakom sin låga bodskärm.
— Åh nej, — hördes hans granne svara, — ser du inte på gehänget, att det är den förrymde myntklipparen, som stal hos Mårten Guldsmed, och som de nu ska' hänga.
— Upp med hufvudet pojke! — skrek mäster Kinkel, som hörde deras tal, och fattade Anders under armen. — Jag vill icke tagas för en rackardräng, hör du, som ska' hänga folk. Upp derför med ögonen och se solen stint i synen, säger jag dig. Vid Guds sargade lekamen! Du skulle varit med i min ungdom! — Der ute på Järfvavägen, just vid vägkorset, kom jag en vacker vinterqväll att vrida omkring två trindskallige roslagsbönder, så att de aldrig mer kommo rätt igen — och den tredje, ty på den tiden tog jag minst tre i taget, råkade jag trampa på så ovåligt, att han icke kunde krafla sig upp ur snödrifvan, förr än snön gått bort. Visst fick jag den här något tilltygad, förstås, — fortfor han, skrattande, och pekade på sin inslagna näsa, hvilken var delad liksom i två hälfter, — men jag har just aldrig behöft stå efter kjortlar och krås i mina dar och har derför varit tillräckligt vacker.
— Ondt som varit är man sällan rädd för, — svarade Anders, — men får mäster Schultz, som är min mästare, höra, att jag varit i excess, lär jag nog bli körd på porten för alltid.
— Skada blott, att du inte värjde för kronans karl, annars hade jag kan hända kunnat lägga ut liksom ett godt ord för dig, men ser du, ingenting är mera farligt än att gripa folk i deras embete.