Vid trappans öfre ände var en låg dörr, som mor Kerstin öppnade, hvarefter de stego in i ett litet, lågt rum, som, att döma af det på långe käppar uppträdda knäckebrödet, som hängde i taket, och de månge rökte korfvarne, knipporna af soltorkad strömming och dylikt, måste vara ställets visthus. Anders fick emellertid icke tid att närmare granska föremålen omkring sig, ty de hade knapt kommit inom dörren, då gumman pekade med en betydelsefull åtbörd på ett litet aflångt fönster vid taket och sade:
— Derigenom torde en man som du lätt nog kunna ta' sig väg.
Hon hade troligen väntat sig en ström af tacksägelser, och syntes derför helt förvånad, då Anders icke rörde sig ur stället.
— Var då den stackarn alldeles förskrämd? — tänkte hon.
Med en min af godlynt deltagande klappade hon honom på axeln och återtog:
— Ser man på en så'n pojkvasker. — Men var nu inte längre flepig som en flickunge. Jag är skyldig Er ett godt handtag för både i dag och i går och mest för det I hackaden så dugtigt på den der rödlöken i går qväll. Fast synd var det om den stackarn som alldeles skulle mista tjensten.
— Säg mor, är det sant, att Elsa Larsdotter har fått lida sitt straff i dag? — afbröt Anders henne ifrigt.
Han darrade på målet som en sjukling.
— Hm! talar du också om trollpackor? — svarade mor Kerstin fundersamt och fäste en frågande blick på honom. Men strax derpå började hon skratta. — Åh nej, du behöfver icke vara rädd att gå miste om det spektaklet... Höga rådet kan nog vänta till mäster Hvittlock får till baka svärdet.
— Vardt det då ingenting af i dag?