— Som jag säger! Han talade ju om allt samman derute nyss, den der gynnaren. Men se så, skynda dig nu bara och lyd mitt råd.
— Tack mor, tack mor, i Jesu namn! — skrek Anders, utom sig af glädje, i det han omfamnade och kysste henne med en häftighet, som nästan gjorde henne smått förlägen.
Med ett hopp, som skulle hedrat den skickligaste gycklaren i Bollhuset, svängde han sig derpå upp i fönstret, och, just som mäster Kinkel började svärja och väsnas öfver Anders' långa bortovara, stod denne frisk och färdig utanför på gården.
— Hvart djefvulen tog han då vägen? — hördes i nästa ögonblick mäster Kinkels stämma, och blossande af vin och vrede kom han raglande uppför trappan. Då han kommit upp, behöfde ingen svara honom, och han utbrast nu mot mor Kerstin i en sådan störtflod af förbannelser, att någre af de öfrige kunderna, som trängt sig efter honom i trappan, måste träda emellan.
— Akta er Kinkel! — skreko de om hvarandre. — Akta er, ty I skolen svära med tolf mans ed, om I anklagen mor Kerstin för sådant groft brott som att ha' hjelpt kronans fånge på flykten, och ingen af oss kunnen I lita på.
— Nå, så ska' jag i stället förakta Er allihop och hela skrået till på köpet, — skrek kan i högsta raseri och rusade ned för trapporna och ut på gatan.
Mor Kerstin såg efter honom ett ögonblick med gäckande min.
— En sådan stympare! — sade hon vänd till borgaren i fårskinnskappan. — Men jag ska' lära honom för en annan gång att komma till en hederlig borgarenka med slika kalumnier och förtal.
Derefter intog hon, som om ingenting passerat, på nytt sin tron bakom den af öl och vin nedstänkta skänkhyllan, och snart sorlades och väsnades med vanlig enformighet i det gamla värdshuset “Tre tunnor”.