— Den synden skall du akta dig för, barn, — sade klockaren, tystande henne.
— Så I talen, fader Jonas! Hvad är väl det för synd deri? När halmen är uttröskad, tar man — hon sänkte rösten till en hviskning — af sig lintyget på qvällen och lägger det på halmen i logen. Om man då ser efter nästa morgon och finner ärmarne hopvikna öfver bröstet, betyder det, att man dör under året, men är blott en ärm uppviken, blir man gift med den man vill ha... och är det uppviket nedtill blir man vigd utan prest... ha!... ha!... Kan tänka, vackra Elsa hade det viket ända upp till linningen.
Ett fnissande och småpratande uppstod nu, som tycktes aldrig vilja taga slut.
En ung man med ljust hår och öppet, ärligt ansigte hade inträdt, under det hon talade. Han hade sett sig omkring, liksom han skulle sökt någon. När Fingerlisa slutade, gick han fram till henne.
— Du borde blygas, Lisa — sade han, då det vardt något tystare — att utskämma en så hederlig qvinna. Men du har alltid varit hennes afundsman.
— Hör på, Anders Barberare! — ropade Fingerlisa, alltjemt skrattande. — Han tror väl ej, att I redan äro fästefolk, han och vackra Elsa. Men rosa inte fisken, innan den står på disken.
— Han tror mer än du, — svarade Anders, rodnande — han tror, att du har en sned tunga, Lisa. Men låter du henne löpa för fort, fins nog den som kan stäfja dig. Du har nog icke allt rent för egen port.
Han aflägsnade sig härpå, efter att hafva frågat klockaren, om han visste hvarthän Elsa gått, men tills solen gjorde molnen ljusa öfver Djurgårdslandet, fortfor man i Jonas Klockares stuga att berätta sagor om troll och spöken.
Anders Barberare — barberare var den tiden det samma som fältskär — hade känt Elsa i många år. När hans föräldrar lefde, hade de varit Lars skeppares närmaste grannar. Men det var egentligen först på sista tiden, som han kommit att se närmare på henne, ty han var nu snart utlärd i sitt yrke, kunde börja tänka på att vara sin egen mästare, och ville då gerna hafva en hustru med.
Hvarken mor Greta eller Lars, visste han, hade något emot om denna blefve Elsa. Mor Greta hade till och med sagt honom, att han snart borde sjunga ut med hvad han hade på hjertat. — Flickan — hade hon sagt — följde ju honom med ögonen, hvart han gick, som hade hon velat äta upp honom lefvande.