Snart ljödo klockorna doft och högtidligt från höjden, och en stund derefter närmade sig, det långa sorgtåget ned för sluttningen. Det var en person af hög rang, som fördes till den sista hvilan, ty presterna buro långa sorgkappor och hängande flor på hattarne, en ståt, som i denna, mot allt öfverflöd reglementerande tid icke fick komma en vanlig dödlig till del.
Fönsterna på sidorna slogos upp, allt efter som tåget framskred och det ena nyfikna anletet efter det andra trängde sig fram, för att få se så mycket som möjligt af “processen”.
— Hvad jag mins väl, när hans bror, den salige grefven jordades! — sade en äldre qvinna, när tåget passerade förbi henne. — Annat till ståt var det då, ska' jag säga. Icke mindre än sex prestaver och framför dem dubbelt så många likbjudare.
Hon yttrade dessa ord till en bleklagd flicka, som då och då sett upp med sina milda, smäktande ögon mot Anders.
— Är det sant mor, — frågade denna, efter att hafva svarat med en nick, — att den här kavaljeren blef stucken till döds af den långe kaptenen vid gardet, han som går förbi hemma alla da'r?
— Jo, det vet jag visst, liksom de adlige icke kunde dö, som vanligt folk, utan nödvändigt ska' stickas ihjel som grisar. — Men tyst, barn. Nu ska' man få se excess, vill jag lofva!
Högljudda rop ned ifrån torget öfverröstade psalmsången och klockringen. Allas hufvuden vände sig dit ned. I sjelfva hörnet, der ryttarne tagit plats, stod en sällsam skepnad med några väpnade män bakom sig. Han var klädd i rödt från topp till tå och hade en yfvig röd fjäderbuske i hatten.
Den yttring af förakt för den aflidne, som låg i denna klädnad, kräfde ögonblicklig hämd och flere värjor hade redan blottats i de bakre leden. Men den röde mannens följeslagare voro beredde derpå och slöto sig tätare till samman. Sorgtåget vek förbi nedåt Österlånggatan, och prester och prestaver försvunno efter hvarandre bakom hörnet. Då sprang plötsligt den sällsamme skepnaden fram till kistan och kastade på locket en knippa harfötter.
— Der har du skammen, du fege förförare! — skrek han — som du skulle låta komma öfver min slägt! — Derpå försvann han lika hastigt som han kom, genom en låg portöppning i hörnhuset.
Sorlet och ropen vordo nu döfvande. Äfven menigheten på sidorna trängde sig med våld framåt, för att öfvertyga sig, om det verkligen kunde vara sant, att någon hade vågat en slik förolämpning, hvilken icke allenast träffade den döde och hans fränder, utan jemväl en hvar som deltog i tåget. Någre unge kavaljerer skyndade sig efter fridstöraren, för att med våld bryta sig in i huset, dit han tagit sin tillflykt. Men ryttarne och stadsvakten lade sig nu emellan, och de afstodo småningom derifrån samt slöto sig åter till tåget.