— Såg du hvem det var, som bar den röde manteln? — frågade gumman sin följeslagerska.
— Visst gjorde jag så, mor. Det var ju långe kaptenen. Han som alltid låg i strid och gräl med tyske grefven. De säga att han haft en syster, som tyske grefven hållit kär.
— Så okristlig kunde han väl aldrig vara. — Men ser jag rätt, så är det Anders Barberare, som står här och tiger?
Hon nickade vänligt åt Anders.
— Längese'n jag såg en så fin kavaljer, måntro!
Anders svarade på helsningen. Många ord fick han dock icke tillfälle att använda dervid, ty gumman sade genast att hon kände alla hans lidanden, sorger och tankar, lika väl som han sjelf. Hennes man, åldermannen Grijs, hade berättat henne allt, sade hon, och hvad han icke berättat hade andra sagt henne — och nu flödade tårarne ur ögonen —
— Att mor Greta, den saliga själen, också gått i förderfvets graf,... och Elsa sedan... Henne kunde hon då icke nog beklaga... Sådan vacker och hjertegod flicka ... Men så voro också alle karlar, äfven hennes Grijs, ja, de allra förnämste sprittande betagne i henne... De kunde icke lefva, om de icke finge se henne... Fast man får ta' sorgen som den kommer — och inte är det värdt för gubben Lars att trycka ned sig för sådant... Nej, pröfningen är menniskans lott,... och karlarne bli aldrig så svåra, se'n de fått gå igenom någonting på allvar. — Men Anders var blott en vän till dem förstås och det rörde honom icke så mycket som henne... Annat varit, om Elsa varit hans trolofvade...
Under det att hon pratade, stod jungfru Grijs med nedslagna ögon och hörde på, då och då kastande en förstulen blick åt Anders' allvarliga anlete. Äfven hon tycktes dela moderns uppfattning af pröfningarnas betydelse i lifvet och var kanske icke heller fullkomligt obenägen att praktiskt utröna satsens giltighet, genom att taga till man en sådan som luttrats i lifvets skola.
Vare sig af denna eller någon annan, mera oegennyttig orsak, tyckte hon, att hennes pappa skulle varda mycket glad, om Anders följde dem hem på en stund. Anders funderade ett ögonblick, men tackade och följde. Åldermannens hus stötte in till tyske grefvens och låg således i hans väg.
När de inträdde i boden, stod Grijs sjelf bakom disken, grälande med en af grannarne rörande den nya skråordningen för repslagarne, genom hvilken, tyckte han, desse kunde taga dåligare hampa till tågvirke än förut.