Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt af detta oroliga och mångskiftande haf af fjädrade hattar, skinnbrämade taftshufvor, för att icke tala om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens fönster var också hvarje fotsbredt rum upptaget.
Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, med höga spetsmanschetter och finlockig peruk. Han stödde sig vårdslöst mot sin moderna käpp af bresiljeträd, medan han då och då upptog en liten silfverspegel ur fickan och granskade spetskråset och de nästan försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en stor qvinna i blå bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt med att förse sig för dagens stundande mödor ur ett väldigt matknyte.
Då och då såg hon med afundsam min upp till den förnäma damen i fönstret ofvan henne. Hade hon kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon dock troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes ställe.
Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på sista tiden allt djupare fått tömma lidandets bägare. Allt vissare, som hon blifvit, om att Elsa verkligen var hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det gälde att rädda henne.
Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos drottningen, för att utverka hennes förbön. Hon hade icke glömt den ringa tacksamhet, grefvinnan visat för hennes godhet och öfverseende, då hon var hoffröken. Äfven hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta. Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. Hon ville gerna offra hela sin förmögenhet för Elsas frihet, men tiden var ute och hjelpen icke lätt att finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin dotter, som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta dervid.
Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar upp till hennes fönster. Dessa mörka uttrycksfulla ögon, denna höga, hvita panna, öfver hvilken sorgen och lidandet tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken oro uttryckte icke dessa ädla drag! Vid minsta rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen grep konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig skärpa stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades komma.
— Monsieur kan må hända säga mig, hvem den damen är? — frågade qvartermästaren, hvilken armbågat sig fram till trappan, i det han slog kavaljeren förtroligt på axeln. — Jag trodde mig rätt väl känna alla damer af condition här i residenset. — Här harklade han och tog på sig sin vigtigaste min. — Hm!... men denna damen är mig i sanning obekant.
Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på värjfästet, men qvartermästarens lappade uniformsrock och trasiga filthatt bildade i sjelfva verket en så löjlig motsats till den förnäma hållning, han sökte antaga, att kavaljeren började skratta.
— Nej, min gode man — svarade han — ma foi, om jag känner den damen, fast jag som ni är rätt curieux att veta, hvem hon är.
— Och visste han det ock — hördes strax bredvid mäster Fibigers basstämma — kan du lita på, käre bror, att han vore för förnäm att säga dig det. Men maka åt sig nu, mor Kerstin — fortfor han och trängde sig närmare — här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, kan tänka!