Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med trumhvirflar. Det var den gamle slottsfogden Hircinus, som uppmanade menigheten att hålla sig lugn och ställa sig höga öfverhetens bud och befallningar till efterrättelse.
— Nu får hon sin sista förmaning, — sade mor Kerstin andäktigt, — ja, Gud vare hennes arma själ nådig. Aldrig trodde jag väl, att den flickungen skulle ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och svår var hon dock, så långt jag mins till baka.
— Och när voro qvinfolken annat? — inföll qvartermästaren, med en menande blick ur sina röda ögon.
— Se så man, — sade mor Kerstin, barskt, i det hon makade honom åt sidan, — intet pjosk så här dags. Ej ska' han tro att jag kräfver honom mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig så der!
Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången mustig speglosa för sin misslyckade kurtis, om icke den allmänna uppmärksamheten nu dragits åt annat håll. Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten hade all möda att hindra de längst fram stående från att intränga på sjelfve fängelsegården. Snart spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa Larsdotter fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande ned för Hornsgatan, i samma ögonblick som hon skulle antvardas åt mästermannen, och han hade fört med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått om hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle slottsfogden, i rättens namn, uppmanat menigheten att åtskiljas.
— Är icke den trollpackan i förbund med den lede, har då ingen varit det, — ropade Fibiger med en ed, i det han trängde sig ut ur folkhopen. Det samma som han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan under dagens lopp mer än en förbannelse öfver de förnäme, som togo bort fattigt folks nöje och narrade hederlige handtverkare att stå ute natten öfver, utan att sedan få se någonting.
Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning i rättens tänkesätt, kände emellertid ingen. Men småningom spred sig det ryktet, att kungen sjelf hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt för osannolikt, då kungen var långt ned i Skåne och krigade med danskarne och då dess utom mäster Hvittlock varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen riktigt tro derpå.
XXV.
På gränsen mellan Småland och Skåne löper landsvägen ett stycke utefter en låg, skogbeväxt bergås. Uppe på sjelfva krönet var, år 1676, en uthuggning gjord i skogen, knappt så stor att en låg stuga, uppförd af obarkade stockar, der kunde få rum. Det var en mulen, regndiger morgon. Röken spirade upp ur det förfallna torftaket och uppsögs nästan omärkligt af den töckenfylda luften.
Långs vägen stodo ett hälft tjog hästar tjudrade, att döma af munderingen, tillhörande något svenskt ryttarparti; hvilket förmodligen var ute på jagt efter upproriske bönder, hvilka på sista tiden gjort denna bygd allt osäkrare.