Inne i stugan värmde sig hästarnes egare framför en sprakande risbrasa, under muntert glam.
De voro storväxte, skäggige karlar, alle samman bärande den svenske fältbindeln om armen. Längst bort i spiselvrån, och hållande sina blåfrusna händer oafbrutet framför elden, satt en yngre qvinna, med mörkt hår och lifliga ögon.
— Nå bussar! — ropade en af ryttarne, med ett ansigte som, tack vare åtskilliga skråmor, mest liknade en sprucken tegelsten, — viljen I höra hur jag fick jäntan der?
Ett jakande sorl hördes öfver laget, och de solbrända, skäggiga anletena lutade sig närmare intill hvarandra, för att bättre kunna uppfatta anförarens berättelse.
— Men först ett tag i löpar'n! — återtog denne, — annars torkar strupen ut ska' jag säga.
Ölstånkorna höjdes, så att fradgan frustade högt mot taket.
— Jo, det var så! — fortfor talaren, efter att hafva torkat sig om munnen med sin tröjärm och utsträckt sina långa ryttarstöflar mot elden; — det var så, att i samma fäktande, som då vår nådige konung gick mot de danske vid Lund, var jag och någre andre af det Lichtonska, neder emot Helsingborgskanten, der vi togo snapphanar som gäss, ska' I veta; tjogtals och mer på en gång, och svedde dem gjorde vi bra efter fjädrarne — men när vi se'n kommo upp mot Lund igen fingo vi höra ett hiskligt skjutande och strax derpå kom den ena vagnen efter den andra i skenande fart. Det var så rödt ska' I tro af bara jutska fältbindlar, att det riktigt sved som eld i ögonen. Men vi satte krokarne i buken och så höggo vi blindt på. Gick gjorde det som ett nysande att rida öfver dem allihop, men efteråt tyckte jag att gamle Gråsvansen der ute haltade så konstigt på hälarne. Och kunnen I gissa hvaraf det kom sig? Jo, han hade snärjt in sig, den stackarn, i tömmarne på en stor kärra, som han släpat med sig, tvärs igenom de andra! — I den kärran satt flickan min der.
Talaren grinade helt belåtet åt de andres misstrogna leenden, under det att han lyfte föremålet för berättelsen i sitt knä.
— Hon sade förstås att hon var gift, — fortfor han och smekte henne i ansigtet med sin ludna näfve, — och det till på köpet med den danske officern, som jag gaf smällen i hufvudet, när vi redo fram... Hm! Senare på qvällen skrek hon så alldeles erbarmligt, att jag aldrig hört värre låt! — men nu håller du dig nog tyst förstås, eller hur mörka Kätchen?
Flickan slog till ett gapskratt och ryckte honom i skägget.