— Nå nå, vackert tag! — skrattade han godmodigt. Näst långa Märta, som jag tog från den gamle borgar'n, der nere i Carlshamn, är du, djefvulen ride mig, numro ett bland alla djur, som bära snörlif och fontanger. —
Knektarne utbytte småmysande några skelande ögonkast, under det att de tömde sina ölstop. Det såg nästan ut, som de icke skulle haft något emot att äfven varda ryckte i skägget på samma sätt.
— Det är icke alle, Gu' nå's, som har så'n tur, som vår kornett! — sade en af dem, ett gammalt gråskägg. — Allt hvad jag tog för mig der nere i fetbygden, ville jag gifva för sådant byte.
— Du går orätt väg, Jonas Dundo! — sade kornetten skrattande. — Sån't byte ta'r man aldrig, det får man, ser du. Eller hur, mörka Kätchen? Gerade marche och räta linier duga ju icke mot fruntimmer. Mot dem skall det alltid vara som af en slump.
Buller utan för, blandadt med gnäggningar och hästtramp, kom de innevarande att häftigt resa sig från sina platser.
— Guds död! — ropade anföraren och slängde flickan långt ifrån sig, — äro icke de fördömde grårockarne der ute! Fram med pistolerna!... bänken för dörren!
Men bullret tystnade lika hastigt, som det uppstått.
— De ha tagit bort hästarne för oss, — återtog han, efter att hafva kastat en blick genom gluggen. — Och det är ditt fel, Sven!
Han vände sig med hotande min mot en af de yngre knektarne, som under samtalet vexlat ett och annat förstulet ögonkast med mörka Kätchen.
— Gjorde jag rätt, spikade jag fast dig der vid väggen — fortfor han — så att du en gång finge lära dig att stanna qvar på post och icke smyga dig som katt till spisen.