— Lugna sig Ers nåd, — inföll en af de äldre ryttarne och trädde medlande emellan. — Pojken der har ju fått stå på vakt hela natten, och han kunde väl också behöfva en mugg att värma sig med.
— Och derför få vi värma oss nu med att gå till fots hela två milen!
Han afbröt sig plötsligt och lyssnade... Det hördes, som skulle någon komma körande nedan för i backen. Inom en handvändning voro alla ute på den lilla gårdsplanen. De delade sig här, på anförarens befallning, i tvänne hopar, af hvilka den ene gömde sig i skogen på sidorna om vägen, medan den andre uppstälde sig bakom huset.
En stund derefter syntes en liten gul, mager hästkrake komma stretande af alla krafter utefter vägen. Han drog en skranglig kärra efter sig, hvars gistna trähjul i hvarje ögonblick tycktes färdiga att falla åtskils. En qvinna gick bredvid och manade på honom med höga rop och smackningar. I det samma hon gjorde sig redo att sätta sig upp i åkdonet, sprungo någre af knektarne fram och fattade i tömmarne.
— Ären I af de danske? — frågade gumman barskt, och ville rycka tömmarne till sig.
— Dansk eller svensk, qvittar mig lika, mor, — svarade en af knektarne, skrattande, och gaf hästen ett rapp med sin värja.
— Släpp hästen, karl! — skrek gumman och fattade knekten med säker hand i halsbindeln. — Hör du, hvad jag säger, att jag har kungens höga bud, till allt hans folk, både till häst och fot, att fritt få färdas!
— Hvad nu, hexmamma! Vill du bära hand på kronans knektar? — sade knekten skrattande och gaf henne ett slag öfver hufvudet, så att hon medvetslös tumlade ned på vägkanten.
Han skyndade derefter till baka till stugan med sitt rof. Mörka Kätchen och ölfatet fingo nu taga åkdonet i besittning, under det att ryttarflocken följde dem skrålande ut efter vägen.
När den gamla qvinnan åter slog upp ögonen, låg natten öfver nejden. Månen hade gått fram öfver skogen och stänkte glitter i de små vattenpölarne vid sidan om vägen. Hon reste sig mödosamt och såg sig förvånad omkring. Derefter började hon gå framåt vägen. Hon hann dock icke långt, förr än hon åter sjönk ned på vägkanten.