Här satt hon länge, med handen stödd under hakan och stirrade framför sig. — Men när det dagades och himlen började ljusna i öster, hade hon hunnit tillryggalägga ytterligare ett stycke af sin väg.
XXVI.
I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag Elsa Larsdotter på nytt skulle förhöras. Åldermannen Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats Skrifvares hjelp, lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde sig in genom dörren till förmaket, der vitnena voro samlade.
— God dag, min gosse, du äfven här? — sade han i beskyddande ton till Anders Barberare, som tagit plats i fönstersmygen vid dörren. — Jo, jo, men, få se nu om det går bättre i dag, för si förstås...!
— Hvad menen I, far? — sade Anders och tryckte hans hand.
— Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de ej tro mig veta något, för si förstås...
— Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå för rätt, bör hon i dag få sin oskuld klar.
— Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n tacken I väl pappa Grijs derför, för si förstås...
— Men icke lären I kunna göra stort dervid?
— Tids nog der inne! Tids nog der inne! — sade åldermannen och vände sig från Anders med ett hemlighetsfullt leende, som kunde betyda, att hvad han bar på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem som helst.