— Hvad pratar nu käre bror för kommers? — inföll mäster Biervogel, som åhört samtalet. — Vill du kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger, Jonas Värme och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att vi hålla jäntan der inne för en trollpacka... Lerfat och sjuskinnsgröt, vore jag icke klar för att kunna vitna på dig sjelf en gång till!
— Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, för si förstås... — sade åldermannen fogligt.
— I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller — inföll nu Fingerlisa, i det hon armbågade sig fram till de talande. — Han har fått tyske grefvens fru att springa och lamentera sig både för höga och låga, allt för vackra Elsa, förstås!
— Jo, jo, men! — sade Jonas Värme, som hit tills stått tyst, i det han strök sig om skägget. — I nödfall dricker den onde lut!
— Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! — sade Fingerlisa med en knyck på nacken — för då ska' jag nog laga så att hon slipper längre gå och kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag.
— Ve dig så du talar, — sade Anders allvarligt. — Hon för vår Herre i sitt hjerta, och det kan då spörjas, att du icke gör.
— Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, ty det är den Gud de förnäme tro på! Men jag har knåpat hufvudet af flere sådana komperskor som hon, och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till högre rätt med henne.
— Akta dig, Lisa! — återtog Anders, rodnande af vrede. — Om du ljög, när du sade mig, att Elsa var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen utom vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de icke ryka af bortom norretull.
— När sa' jag det, min gosse lille! — ropade Fingerlisa gäckande. — När var det, om jag törs fråga?
Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fingerlisas vitnesmål om ringen, som han stödt sitt bästa hopp om Elsas frikännelse, och nu påstod denna fräckt, att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade förvirrad på henne. Hon slog till ett gapskratt och klappade honom försmädligt på axeln.