— Drömmen som strömmen, Anders Barberare!
Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam af reslig växt och med slöja för ansigtet inträdt i rummet. Barnen, hvilka i en vid krets omgåfvo de samtalande, hade skygga makat sig åt sidan för henne.
Hon hade lyssnat en stund på samtalet samt derpå hastigt aflägsnat sig genom en af sidodörrarne.
— Såg du henne, mäster? — frågade åldermannen hviskande sin granne, då hon försvunnit.
— Jo, jo, men san'! Men som man ropar, Lisa, får man svar!
— Tron I ej jag sett henne förr! — ropade Fingerlisa öfvermodigt. — Jo, lita på det. När hon som är der inne skulle gräfva upp sin första fästegåfva bakom svinhusknuten, stod jag icke längre från den der svartnosen än jag står till Anders här, och när hon då vände sig om för att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på mig, så att jag fick det fullt af både finnar och fräknar.
— Nu ljuger du igen! — skrek Anders häftigt och grep tag i hennes kofta. Men mäster Skarp utkom i det samma. De skulle båda inför rätten, sade han, för att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som de förde utan för rättens dörrar.
När de infördes, hade ransakningen redan pågått under flere timmar. Det ena vitnet hade förhörts efter det andra. Sålunda hade den lille, elfvaårige Petter Grå ännu en gång fått omtala sina glömda konster, att blåsa omkull hus och göra väder, samt gossen, som Elsa slog med isbiten i hufvudet, hade beskrifvit till rättens stora fasa, hurusom Elsa nyligen en natt fört honom till Blåkulla på den vördige magister Olaus, hvilket denne, derom tillspord, icke kunde annat än hålla för mycket sannolikt, då han under flere dagar känt sig olustig och lidit af stor maktlöshet och ryggvärk.
Men konungens bref var hållet i stränga ordalag och gjorde rättens ögon gransyntare än till förne. När Anders och Fingerlisa infördes, var derför Elsas sak snarare förbättrad genom vitnesmålen än tvärt om.
Lika fräck och oförskämd, som Fingerlisa varit der ute, lika from och ödmjuk förstod hon att ställa sig, när hon nigande svarade magister Olaus på hans spörsmål. Hon var alldeles oskyldig till bullret der ute, sade hon. Det var Anders Barberare som ofredat henne med hugg och slag, hvilket äfven andra kunde intyga, derför att hon vitnat mot Elsa Larsdotter, och han hade dess utom lofvat henne prygel derför, om han träffade henne utan för vakten.