Detta var en svår anklagelse, och rätten kunde icke nog strängt förmana honom derför.
Men Anders var denna gång ovanligt kavat. Så snart som magister Olaus slutat sin straffpredikan, började han att med stadig röst omtala, hvad Fingerlisa sagt honom i fängelset rörande Elsa. Hans enkla framställningssätt och trovärdiga uppsyn skulle emellertid hafva gjort betydligt större verkan, om han kunnat framvisa sjelfva ringen, som Fingerlisa gifvit honom, men häruti brast han, besynnerligt nog, och dermed var också det säkraste stödet borta i hans försvar. Fingerlisa påstod nämligen å sin sida, att hon aldrig råkat honom sedan den dagen då Elsa fängslades, och mäster Kinkel, som derefter tillfrågades, kunde icke heller minnas, sade han, att han någonsin sett Anders Barberare i Smedjegårdshäktet.
Anders stod som fallen från skyarne och lät Fingerlisa ostörd få afgifva sitt vitnesmål.
När detta var slut, sporde magister Olaus honom, hvem det var som gifvit honom ringen.
Anders tog försagd några steg till baka. Han vågade icke utan grefvinnans lof inblanda hennes namn i denna mörka sak. Derefter vände han sig till magister Olaus. Rätten skulle tro honom, sade han. Han ville endast tala sanningen.
Men denna barnsliga försäkran uppväckte blott ett medlidsamt löje. I synnerhet tycktes vaktknektarne vid dörren varda mycket roade deraf. Det var nog tydligt, tänkte de förmodligen, att han endast sökte föra rätten bakom ljuset. Så oskyldig han än gjorde sig i tal och later, var han nog i grund och botten en riktig erkeskälm, som skulle gifva dem mycket att göra, både med rep och fuktel.
— Du skall tänka på det åttonde budordet, — sade magister Olaus, när Anders icke tycktes hågad att vidare yttra sig, och blickade honom skarpt i ögonen, — samt komma i håg, att vår Herre äfven straffar lögnen, såsom all annan synd. Tillstå derför såsom god kristen din villfarelse!
— Vördige fader! — sade Anders ödmjukt — hvad jag sagt är dagens sanning... jag menade endast godt dermed.
— Så skola vi då pröfva strängare medel! — återtog den förre och vinkade till sig knektarne vid dörren.
Men i stället för att genast skynda fram, stirrade desse helt förskräckte mot en mörkklädd dam, hvilken nästan ljudlöst skred förbi dem fram till dombordet. Det tycktes för dem som hon plötsligt skulle hafva uppstått ur en af vråarne, der mörkret tätnat till samman till en mensklig bild.