När hon kommit midt för magister Olaus, stannade hon och drog slöjan åt sidan.
— Den ring, som denne man talar om, är här! — sade hon och lade, till rättens förvåning, Elsas ring på bordet.
Magister Olaus hade emellertid rest sig upp. Han syntes mer än vanligt upprörd.
— Det är för oss en glad förnimmelse, — sade han — att erfara, hurusom adelns damer icke anse det under sin condition att bidraga till den svåra trolldomssyndens stäfjande, men Du, O Herre! ser dock dervid hur illistiga den lede frestarens ränker äro. Och I, mina vänner, I trogne Jakobs murare, veten visserligen alle full väl, att en trollqvinnas klor biter som hackan i den hårdaste gråstensmur och att hennes dunst fyller luften som en stinkande rök. Aurora von Schlangenfeld, I glömmen att lika väl som han kan förställa personer, kan han förställa ting, och att om det är någon, som han har riktigt kär, hvilket fallet tyckes vara med den unga trollqvinnan, lär den ena förvandlingen nog följa den andra, ända till slutet. Ännu minnas vi ju alle, huru så gamle som unge på sjelfva rättarplatsen tyckte sig se den helige ande sväfva öfver Tysk-Annika, än i skepnad af en liten hvit dufva, än såsom en svan, men att sedan hon brunnit upp till stoft och aska, och dymedelst frigjorts från den elakes onda makt, allt samman visade sig vara blott ett tunt moln...
Magister Olaus fortfor ännu en stund att utbreda sig öfver detta ämne och slutade med att varna grefvinnan för att icke låta sin falska medkänsla leda sig mot det rätta.
Hon såg honom stadigt i ögonen, under det att han talade. När han slutat, vände hon sig mot rättens ledamöter och sade med värdighet:
— Om mitt ord skulle vara tvifvelaktigt, ärevördige herrar och kommissarier, och jag icke hålles för mer än detta usla pack, som vitnar om syner och drömmar liksom vore de verkligheter, kan ju mäster Bacaræus, guldsmeden, eftersändas, på det att han må undersöka om guldet är äkta. Ringen har tillhört min salig man. Han gaf den åt den stackars flickan, efter hvad Bertil Hofmästare, som står här bredvid, kan med dyr ed intyga — och vårt grefliga vapen finnes ju äfven ganska riktigt graveradt i stenen.
— Må hända förhåller det sig så — svarade magister Olaus, i det han upptog och noga granskade ringen. — Men månntro guldsmeden äfven skulle kunna intyga, att det var denna ring och icke någon annan, som den anklagade fick den qvällen, då den lede frestade henne?
Han gjorde här ett kort uppehåll och betraktade grefvinnan skarpt.
— Hennes mor — fortsatte han derpå — återfann ju den ringen, som var hans fästegåfva, enligt sitt aflagda vittnesmål, dagen efter förvandlad till en näfverbit.