— I glömmen, magister Olaus, hvem jag är — afbröt honom grefvinnan högdraget — och att jag har mäktige vänner, hvilka icke skola tåla, att jag inför någon underrätt offenseras.
— Magister Olaus — inföllo nu några rättens ledamöter medlande — grefvinnan Schlangenfelds vitnesmål måste först upptagas till protokollet och rätten noga deröfver deliberera, innan ransakningen kan fortsättas.
Men magister Olaus kände redan vreden i sina ådror. Med hopdragna ögonbryn och skälfvande läppar fortfor han utan att lyssna på deras varningar:
— För denna rätt, Aurora von Schlangenfeld, ären I blott en menniska, glömmen ej det, och en menniska, som är starkt misstänkt för onda ting. — Rättens ledamöter sågo allt betänksammare på hvarandra. Ingen tycktes hågad att upptaga en så djerf anklagelse, hvilken, riktad mot en af högadelns damer, kunde hafva oberäkneliga följder, allra helst efter ankomsten af konungens bref, hvilket manade till stor varsamhet. — Vitnen skola icke saknas — återtog han derpå och tillade vändande sig till Fingerlisa: — Känner du denna dam?
Denna hade, medan grefvinnan talat, närmat sig henne, med ömkande åtbörder och leende på läpparne.
— Om jag känner henne — ropade hon vildt och knöt näfven mot grefvinnan. — Helige Guds fader! Hon, som är alla trollpackors allra öfversta beskyddarinna! I ska' tro, ärevördige herrar, att hvarje natt släpar hon genom luften med sin svarta kjortel, och då för hon med sig både unga och gamla till Blåkulla.
Hon nickade fräckt åt grefvinnan och tillade hånskrattande:
— God dag, lärmor! Tack för godt åka i natt!
— Hvem är denna rasande qvinna och hvad vill hon mig? — frågade grefvinnan föraktligt och sköt henne ifrån sig. — Är det endast rasande prester och vanvettiga skökor, som här skola tros?
— Tänk på dina ord, Lisa Carlsdotter! — ropade flere af rättens medlemmar varnande. — Du har svurit mycket på sista tiden, har man sagt, och det talar icke godt för dig.