Sådan stränghet hade Fingerlisa icke väntat sig från detta håll och hon började att högljudt snyfta samt låtsades vara alldeles utom sig.
— Tron I mig icke, ärevördige herrar! — skrek hon. — Viljen I då svara för min själ, om jag går och gör af med mig!
Detta spel var emellertid allt för groft, för att icke genomskådas, och rätten vardt allt mer tvehågsen. De verldslige ledamöterna funno saken både dubiös och oklar, och den ende, som ännu var ifrig att få grefvinnan på de anklagades bänk, var magister Olaus. Grefvinnans uppträdande, sade han i ett längre anförande, späckadt med otaliga bibelspråk, var endast en af den ledes vanliga praktiker, för att föra dem på villospår. Både från staden och orterna hade man klarligen förnummit icke allenast expressa hominum pacta cum Diabolo, utan ock obsessiones och fascinationes samt dervid funnit mycken malice, så att der varit en riktig concursus tentationum diabolicarum, o. s. v.
Han talade med sådan öfvertygelse, framdrog så många märkliga exempel, att hans försök att göra till djefvulens sak en oreda, uppkommen genom de förvända sätt, hvarpå ransakningen fördes, var nära att till sluts vinna framgång. Då hördes plötsligt midt under talet häftiga skrik och buller från dörren, och en groflemmad qvinna, dammig och med svetten i pannan, trängde sig med våld genom vakten.
— Hvad har hon sagt? — ropade hon, medan hon brottades med knektarne. — Säger hon att flickan der är hennes dotter? Nej, släppen mig, säger jag, att jag må spotta på henne, så grefvinna hon är, för slikt tal.
Hon gaf mäster Skarp i det samma en knuff för bröstet, så att han raglande for mot väggen, och klef derefter med raska steg fram mot dombordet.
— I kännen igen mig, vill jag tro! — utropade hon, då ledamöterna skyndade att förskansa sig bakom sina höga länstolar. — Annars är jag Greta, Lars Mickelsons, skepparens hustru. Och nu, säger jag Er, vill jag ha åter mitt stackars barn, som I plågat nog.
— Du ljuger, qvinna — afbröt henne magister Olaus och trädde henne under ögonen. — Du är icke den anklagade flickans mor, som du uppgifvit, ty hon står der!
Han pekade på grefvinnan, hvilken blek och vacklande stödde sig mot en af stolarne, samt framtog under sin rock det klufna markstycket, som han höll framför henne.
Mor Greta fäste emellertid icke den ringaste uppmärksamhet vid hans utrop och högtidliga later. Hon satte helt lugnt händerna i sidan och såg på honom med det sällsammaste uttryck af på en gång förvåning och medlidande. Derefter vände hon sig om till åhörarne.