— Evige Gud! — utbrast hon — tror jag inte att de äro dårade allihop!

Men vaktknektarne voro icke längre dårade. De hade småningom tagit mod till sig och närmade sig nu från båda sidor, med handklofvar och fånggafflar.

— Rören mig ej, säger jag! — ropade hon och knöt näfven mot dem. — Jag har nådig kungens lejd, mot allt hans folk, både till häst och till fot, och han har sjelf sagt, att flickan min ska' bli fri och att han ska' tala vid presterna.

Om mor Greta trodde att kungens namn vore ett ord, som med ens skulle lösa förtrollningen, bedrog hon sig dock, ty det hade ingen annan verkan på åhörarne än att flere bland dem började skratta och betrakta henne med ömkande blickar. Det var tydligt, att de ansågo henne vara från sina sinnen. Hon märkte det och såg ett ögonblick forskande omkring sig, liksom hon sökt någon. Plötsligt skimrade det till i hennes ögon, och hon kastade sig med en djerf rörelse från sine vaktare samt grep fatt i Bertil Hofmästare, hvilken, som det tycktes, sökte smyga sig ut genom åhörarehopen vid dörren.

— Hör hit, du grålufva! — skrek hon. — Kom fram och vitna för din matmor, hvar du gjorde af hennes barn.

Bertil bleknade märkbart vid detta tilltal och stirrade förvirrad framför sig utan att svara.

— Nej, se på honom. Ers ärevördighet — fortfor hon vänd till magister Olaus — se bara hur svårt han har att dölja ondskan, som vill spricka ut!

Grefvinnan hade närmat sig dem.

— Tala, Bertil! — sade hon. — Hvad menar denna qvinna?

Hofmästaren öfverfölls af en häftig darrning och mumlade något mellan tänderna, som ingen kunde höra. Derefter sjönk han ned på knä samt ryckte till sig grefvinnans kjortelfåll, som han betäckte med kyssar. Hon stirrade en stund förvirrad på honom. En häftig rodnad färgade hennes magra kinder. Med ett uttryck af afsky och förakt stötte hon honom ifrån sig och vände sig derpå med en hastig rörelse mot en af vaktknektarne samt grep hans bardisan. De närvarande väntade med häpnad det som skulle hända. Hennes rörelse hade skett så hastigt, att ingen tänkte på att förekomma henne, förr än hon stod med vapnet lyft och färdig att stöta till. Hennes läppar skälfde och de stora, bruna ögonen voro liksom brustna. Det var ett fasansfullt ögonblick. Men krafterna tycktes svika henne. Armen sänktes långsamt till sidan och i nästa ögonblick föll bardisanen med en skräll till golfvet. En röd fradga frustade kring hennes läppar. Hon vacklade några ögonblick och sjönk derefter ljudlöst till samman som ett svart bylte på golfvet.