När ransakningen på nytt tog sin början, var mycket ändradt till Elsas förmån. Magister Olaus, hennes värste vedersakare, var icke mer tillstädes. Blek och tystlåten hade han vacklat ut ur rummet, när grefvinnan bortfördes, och hade sedan icke vidare deltagit i förhöret.

Rörande födelsemärket upplyste mor Greta, att Elsa fått det af sin moster på hennes dödsbädd. Hon hade nämligen haft grefvinnans barn i sin vård. Men på oförklarligt sätt hade detta, en natt för flere år sedan, fallit i sjön och drunknat. Utom barnet och Elsa, hvilken var lika gammal som grefvinnans barn, hade ingen varit i båten utom Greta och Bertil Hofmästare, hvilken då för tiden var den aflidnas ifrigaste tillbedjare. Strax derpå for han utrikes. I sitt hjerta hade mor Greta aldrig kunnat riktigt fritaga honom från sina misstankar och på senaste åren hade hon flere gånger märkt huru han bleknade, när han mötte henne, samt skyggt drog sig ur hennes väg.

Bertil vidgick sitt brott. Han skylde endast på sin herres vilje. Så länge grefven lefde, hade han icke vågat tillstå något, af rädsla för hans hämd, och sedan han var död, och som han trodde äfven mor Greta, har han haft så mycket mindre skäl att göra det som hans matmor fullt och fast trodde att Elsa var hennes barn. Och det kunde ju icke vara annat än en god gerning, tyckte han, om han kunde göra hennes nåd nöjd och lycklig på gamle dagar.

Efter ett strängt förhör, hvarunder Fingerlisa småningom miste all förmåga af sjelfbeherskning och slutligen öfverföll rätten med de gröfsta tillmålen, vardt äfven hon öfverbevisad om att hafva vitnat falskt. Barnen återtego nu, det ena efter det andra, sina vittnesmål, under gråt och bönfallan hos rätten, att han måtte skona dem från straff, och innan dagen var till ände, var Elsa frikänd.

Hon inkallades nu. Under djupt beklagande öfver hennes oskyldiga lidande, gaf rätten henne friheten och skulle hennes frisägelse högt förkunnas från alla predikstolar i hufvudstaden, samt ett strängt straff lofvas eho det vara månde, som af ovilje eller lättsinne understöd sig att ofreda henne. —

Grijs hade fåfängt väntat att varda inkallad för rätten. Matts Skrifvare måste hafva glömt bort honom, tänkte han, under det att han vandrade åter och fram i förstugan, men han lofvade sig sjelf, att han också skulle glömma bort honom, när några varor nästa gång kommo från Wismar. Han skulle icke skänka honom en skinkbit så stor som en nagel en gång, vore än späcket segt som hampa. Skulle han icke, om han blott finge komma in, bringa klarhet i hela saken! Blodet sjöd i hans ådror, när hela timmen gick till ände, utan att något enda vitne inkallades. Hela rätten måtte vara förtrollad, tänkte han. Så mycket mer förvånad vardt han derför, när dörrarna ändtligen öppnades på vid gafvel och en af profosserna uppläste rättens frikännelse för Elsa Larsdotter. Hela hans hämdplan mot Haasenkampf var nu om intet gjord.

Men det skulle snart visa sig, att detta icke var till åldermannens skada, ty när trolleri icke längre ingick såsom faktor vid murgenombrytningen, måste denne tillskrifvas andra, naturligare orsaker, och förhållanden kommo nu i dagen, som läto den samma helt enkelt hänföras till vanliga inbrottsförsök. Icke blott Haasenkampf utan ock mäster Grijs vordo skäligen misstänkte. Båda förstodo emellertid att i tid sätta sig i säkerhet genom en hastig resa till Norge, eljes torde det varit ovisst, hvar de fött sluta på gamle dagar.

Trolleriransakningarna upphörde nu så småningom. Det hjelpte ej, att den gamle Anders Stiernhök insände vidlyftiga relationer om åttioåriga trollpackor, hvilka frivilligt bekände och derför måste dö på bålet. Denna slags vidskepelse hade, så att säga, mist sitt laga försvar, och om än djefvulen, i sällskap med skogsrået och tomtarne, ännu i århundraden kom att spöka i lättrogna hjernor, samt presterna derför bland sina böner på mången god dag icke ville uteglömma bönen mot trolldomssynden, hade han likväl icke längre makt att föra oskyldiga menniskor till bålet.

I stället för att öfvertyga och till döden döma, vardt det derför kommissarialrättens förnämsta göromål att frikänna de oskyldigt fängslade samt att straffa deras anklagare och falska vitnen. Fingerlisa fick med döden umgälla sitt brott, andra vitnen piskades med ris “af beställte gubbar på de fyra förnämsta torgen i hufvudstaden, som voro Norrmalms-, Södermalms-, Ladugårdslandstorg och Hötorget”, eller ock fingo de undergå kyrkodisciplin och insattes under vissa år på tukthuset.

Presterna voro likväl mindre till freds med den flit, man nu lade i dagen att straffa, utan affärdade hemligen till konungen egne sändemän, för att utverka en ny trolldomskommission. De understöddes äfven härvid af månge hederlige borgersmän. Dess utom motsatte de sig nästan öppet den verldsliga maktens beslut i många stycken. När sålunda en af de qvinnor, som vitnat falskt, blifvit afrättad, fick hennes moder tillåtelse af slottsfogden att föra hem liket och jorda det efter råd och lägenhet. Men icke nöjd härmed lät hon utföra det till grafven med krans på hufvudet och perlkrona på kistan. Kaplanen, som förrättade jordfästningen, yttrade i liktalet, att den aflidna gått oskyldig till den försmädlige döden, och klockaren sade i “personalierna” öfver henne, att hon mycken plåga af satans raseri måst lida.