Men den höge rätten fann sig häraf förolämpad. Kaplanen fick vid slutet af nästa aftonsångspredikan återtaga sina ord, och klockaren straffades med att under en tid bortåt icke få författa några vidare personalier. Vidskepelsen fanns dock icke dess mindre qvar hos mången, och först hundra år senare borttogs paragrafen om trolldom ur svenska lagboken af Gustaf III.

XXVII.

Lars ville knappt tro sina ögon, då mor Greta inträdde i stugan. Och äfven Elsa och Anders voro med. Så välkomnade som nu hade de aldrig förr blifvit af honom.

— Men säg då mor, hvad ha'n i gjort hela denna långa tid? — frågade han.

— Åh, det är inte stort att tala om — svarade hon undvikande och såg tankfullt framför sig.

Hennes tankar ilade till baka till vida, stiglösa snöfält. Långt bort i fjerran låg den gamle biskopastaden Lund med tornspiror och husgaflar. Månen hade nyss gått ned och den mörka natthimmeln upplystes då och då af hastat uppflammande eldsken. Hon mindes hur djup snön varit samt att kläderna fallit i trasor. Men liksom dragen af en osynlig makt hade hon raglat framåt, alltjemt stirrande mot de mörka murarne i fjerran. En gång, på andra sidan stadsmuren, hade hon tänkt, skalle hon frälsa sitt barn från allt ondt. Men snön hade blifvit djupare ju närmare hon kom staden, vinden isigare och skaren hvassare. Fötterna hade till sluts domnat bort, andedrägten liksom vändt åter i halsen för att qväfva henne. Och när morgonsolen stänkte sitt första glitter öfver snön, hade hon legat utmattad och hjelplös i en djup snödrifva.

— Men tala då mor — utbrast Elsa — mån I inte väl efter I tigen så?

— Det är så underligt, tycker jag, att jag undkommit så mycket ondt, — men I minnes väl, kan jag tänka, hvad Fingerlisa berättade om presten, som bodde der nere i Skåne?

— Kors så långt I varit! — utbrusto alla på en gång.

— Åh nej! Jag stannade Gudnås', gammal och skröplig som jag var, i en snödrifva, fast jag inte hade längre fram än härifrån till Tyska plan. Och der låg jag som en vingskjuten kråka. Men bäst jag låg der och bad för dig Elsa, fick jag höra ett förskräckligt dån från norr, och der kommo farandes som ett rytande nordanväder en myckenhet krigsfolk i två långa led. Det ena hade banéret i blått och gult och gick mot solen, ned i dalsänkan, det andra förde röda standar och höll sig alltjemt åt venster på kullarne. När de så kommit nära inpå mig, började de skjuta och smattra med musköterna och rida skarpt mot hvarandra, tills snön vardt mörk af blod. Då kom der en flock ryttare sättandes öfver fältet. I spetsen för dem red en ung, mäkta grann herre, och när han kom in till mig, skyggade hästen åt sidan. Han svor till och fortsatte sin väg, men i det samma kommo någre arge knektar och skreko åt mig, att jag var en gemen hexa, hvarpå de bundo mig fast vid sina piskskaft och släpade mig, som jag varit en hund, öfver grafvar och diken, bort emot stadsmuren, der de hade sine eldar.