— Vilja de inte? — Men I är mycket mån om mig, kan man höra!
Hon lät spolen hvila och fäste sina bruna ögon med ett sällsamt leende uttryck på honom. Han såg åt annat håll.
— Farväl jungfru! — sade han liknöjdt och reste sig.
— Farväl! — sade hon och såg icke på honom, när hon svarade.
Anders talade härefter en stund med de gamle inne i stugan. När han gick, tyckte han sig se genom inhägnaden, hur Elsa följde honom med ögonen. Grannarne ha rätt, tänkte han. Hon vill endast hafva roligt med karlarne utan att gifva dem något igen, — fast mig skall hon inte fånga.
Några dagar förflöto, innan han ånyo besökte Lars Skeppares stuga. Men han hade lofvat gubben att hjelpa honom med fisket, och detta löfte måste han hålla.
När de gåfvo sig i väg, hjelpte Elsa dem att bära ned näten i båten samt att länsa den från vatten.
— Så tyst I ha'n blifvit, junker — sade hon leende, då de skulle stöta ut båten.
— Tron I att det nappar bättre, jungfru, om man pratar och grufvar sig?
— Det fån I försöka — svarade hon stolt och vinkade med handen till afsked.