Det var sent när de återkommo. De hade haft god fångst, och det dröjde länge, innan de hunnit bära allt samman uppför berget. När Anders skulle gå, sade Lars med en nick åt Elsa:
— Du kan följa honom flicka och ro öfver till Kornhamn, så slipper han väsnas derborta vid bommen. Knektarne äro fulla så här dags, och det kan lätt bli krakel.
Hon steg upp och följde honom tigande. Äfven under öfverfarten hade de intet att säga hvarandra. Vattnet kom i månlysta vågor och sqvalpade sakta mot båten och det var detta, som tycktes taga deras tankar i anspråk.
När de hunnit öfver till andra stranden, krokade Elsa fast båten vid en påle och tycktes vänta, att hennes följeslagare skulle hoppa i land. Men i det stället gick denne öfver till hennes plats i fören af båten.
— Mins I den der qvällen jungfru, när I slog grannens katt? — frågade han och sökte hennes ögon.
— Hvarför skulle jag inte det?
— I såg då så underligt på mig?
— Gjorde jag? blef junkern stucken kan hända?
Hon sänkte hufvudet och lekte med handen i vattnet.
— Jungfru Elsa! Nu måste jag säga det rent ut. Jag håller Er så kär.