— Tvy trå mig för slikt — svarade den tilltalade föraktligt och spottade tre gånger framför sig — med mig får den elake ingen makt.
— I morgon är ringen blott ett torrt löf, ska' du få se — inföll Annika. — Gjorde du som jag, kastade du honom genast i strömmen.
Fingerlisa hade under tiden betraktat ringen. Hennes vackra anlete färgades af en liflig rodnad. Ifrån att skratta och skämta som de andra blef hon plötsligen tyst och allvarsam, och hennes röst hade en bitter skärpa, när hon inföll:
— Vi gå i vakstugorna hvarje afton och bedja den allsmäktige skona oss frän trolldom och satans frestelse, och så löpa våra egna grannar efter honom, som flugor efter smör. Hur många gånger har du rest vackra Elsa? —
Vid denna fråga tårades Elsas ögon. Att tro henne vara så förtappad, att hon reste till Blåkulla, hade ingen förr gjort.
— Hvad tron I väl om mig? — sade hon häftigt. — Tron I kanske, att jag icke kan mina stycken så väl som I?... Men akta dig Lisa, det är inte första gången jag hör din onda tunga löpa.
— Akta mig och hvarför det? — frågade denna med ett tillgjordt skratt. — Tror du, att jag inte såg dig i går qväll, så vacker du är, när du satt som en kråka på postmästarens tak. Du är en gemen trollpacka du, så mycket du vet.
Äfven hon tycktes hafva tårarne i ögonen.
Dessa ord rågade måttet af Elsas tålamod. Ursinnig öfver den lidna skymfen, och icke heller glömsk för det som hände i vakstugan hos Jonas Klockare, rusade hon mot Fingerlisa och fattade henne i håret, och innan de andra hunnit hejda det, hade hon slagit sin fiende under sig på gatan. Malin och Annika stodo helt försagda vid denna kraftyttring. Aldrig hade de trott Elsa om sådant, hon som ansett sig alltför fin och förnäm för att besöka deras vanliga dansnöjen och gillen. Men i nästa ögonblick ingrepo äfven de i striden. Dock, Elsa hade äfven hjelp att vänta.
— Blyg's I inte flickor att kasta Er allesamman öfver en enda — hördes nämligen i nästa ögonblick mor Gretas stämma öfver skriket, och skuffande undan den ena hit och den andra dit hjelpte hon Elsa att resa sig. — Är det skick och seder att slåss så här midt på allmän kyrkväg.