— Det mörknar redan — sade han brådskande. — Derför farväl!
Han drog en ring från sitt finger och tillade, i det han gaf henne den:
— Du tycker om sådant glitter och har åt minstone alltid roligare deraf än jag.
— Nej Ers nåd!... — Hon visste icke om hon kunde mottaga den eller ej. Men så granna stenar hade hon aldrig sett förr. Hvad de skimrade vackert i ljusskenet! Hon såg tveksam, än på gifvaren, än på gåfvan.
— Din tacksamhet visar, att du har godt hjerta, — sade han och tog henne i hand — och jag vill ytterligare öka gåfvans värde. Om du behöfver en vän, skall du icke glömma denna ring. I Bollhusgränden, på venster hand från brinken, ligger ett smalt hus med gafveln åt gatan. De kalla det för tyske grefvens hus. Gå in der i porten och klappa på andra dörren till höger. Visa ringen för den som öppnar, och om det är möjligt, skall du få den hjelp du söker. Och nu farväl! —
Hon stirrade tankfullt efter honom, tills han försvunnit i mörkret. “Tyske grefven” hade hon hört omtalas såsom en mycket farlig och ondsint menniska, hvilken fått sitt tillnamn af de stora rikedomar, som han skulle roffat till sig under de föregående krigsåren i Tyskland. Men kavaljeren hade sett så vänlig ut... och hvilken vacker ring hon fått! Hon måste gå närmare till fönstret för att se hur den skimrade i ljusskenet. Hon vände honom på alla sidor. Ett fnissande och skrattande bakom henne kom henne att häftigt vända sig om. Det var idel bekanta ansigten hon såg. Der stod svarta Malin, der Fingerlisa, der Annika hos hökarens. Och alla skrattade och gjorde miner åt henne.
— Jo det lönar sig att vara vacker, kan man se, — sade Annika, en lång bleklagd jänta, och försökte qväfva sitt skratt.
— Vacker flicka, vacker gåfva! — tillade svarta Malin och torkade sig om munnen med en betydelsefull åtbörd.
Elsa kände sig på en gång förlägen och ond. Hvad hade de att göra med de gåfvor hon fick. Men hon var icke van att tåla sådant skämt. Det hade hon visat mer än en gäng förut.
— Hvad du är afundsjuk, svarta Malin, — sade hon och höll upp ringen för den som sist talat, en tjock, svartmuskig flicka med grofva drag och skelande ögon. — Det skulle nog vara något för dina krokiga fingrar, kan tänka. Men du kan hafva nog af långe Gudmund du, som jag ratade.