— För hvem tar mig Ers nåd? — sade hon häftigt och rodnade.
— Nå blif icke ond, vackra Elsa — sade han skrattande. — Jag ville icke såra dig med mitt förslag. Jag tyckte blott, att det var en sällsam likhet mellan dina vackra drag och en förnäm dams, hvilken jag gerna ville skulle intressera sig för dig.
— En förnäm dam? Ers nåd skämtar!
— Om jag såg rätt nyss, skulle du ingenting ha emot att rida på vackra hästar, eller hur?
Hon såg undrande på honom. Ville han gyckla med hennes fattigdom? tänkte hon.
— Det man inte kan få, tjenar ej att eftertrå, — sade hon och sänkte åter ögonlocken.
— Hvem vet hvad lyckan kan skänka, — sade han med ett hemlighetsfullt leende. — Du är så vacker, min flicka och har så mycket medfödt behag, att om lyckans gudinna vore en karl, skulle du bestämdt vara hans första älskarinna.
— Ack Ers nåd, lyckan bor ej i fattigmans stuga.
— Der kan hon trifvas lika väl som under guldstickad kjortel — sade mannen, alltjemt med samma egendomliga leende.
Några borgare närmade sig nu ner i backen. Han tog upp en stor silfverklocka ur fickan och vände sig mot ljusskenet, som föll från fönstret bakom dem.