V.
Det skymde redan, när det kungliga jagtföljet gjorde sitt intåg ner för Hornsbacken. Det var ståtligt att skåda för det fattiga folket, som trängde sig fram mellan de torftäckta kojorna. Muntra fanfarer klingade. Hästarne frustade. Hvilka bandprydda manar och guldsmidda betsel! Kavaljerer med stora fjäderbuskar i hattarne, skämtande och skrattande med damer i långa, hängande klädningar, öfversållade med guld- och silfverblommor.
Nyfikenheten hade drifvit äfven Elsa dit ned, för att åse ståten. — Hvad jag gerna ville vara i hennes ställe, tänkte hon, och såg upp mot en ung dam, som red förbi på ett hvitt sto. — Hon behöfver ej vänta på bröllopet, om någon vinner hennes tycke.
Hon strök håret ur pannan och vred taftshufvan mera på sned. Hon visste, att det klädde henne bättre. Hon kunde nämligen icke undgå att märka, att kavaljererna sände henne månget förstulet ögonkast, när de redo förbi. Men hvad betydde väl, att hon icke var lika ful som svarta Malin, när hon ändock hade så ledsamt. — Anders Barberare var visserligen en god gosse och hade aldrig gjort henne emot, men han var lika fattig som hon, och Jonas Klockare hade nog rätt när han sade, att om sorg och nöd väter gift mans bröd, blir det kärlekens död.
Så följde hennes tankar hvarandra, medan hon drömmande såg efter det lysande tåget.
När hon vände sig om för att återtaga sin väg, såg hon vid sin sida en förnäm man med pelsbräm på kappan och fjäder i hatten.... Hur han kommit henne så nära, utan att hon märkt honom, kunde hon icke förklara. Det var med en viss skygghet, som hon betraktade honom. Men hvad såg hon? Det var ju han, som räddade henne från de efterhängsne kavaljererne nere på isen. Nära ett år hade sedan dess gått till ände.
— God afton, vackra Elsa — helsade han vänligt. — Du är stadd på hemfärd kan jag se, och denna gång utan friare?
Hans röst klingade så sällsam och underbar. Hon ville tacka honom för hans ädelmod sista gängen de råkades, men hans mörka ögon voro fästa på henne med ett så egendomligt uttryck, att orden dogo bort, innan de ännu hunnit uttalas. Hon kände sig nästan ängslig till mods.
— Du ser på min bindel — återtog kavaljeren och höll upp sin arm, som låg i en svart binda. — Det är ett minne af vårt sista sammanträffande. Långe kaptenen vid gardet, som ville åt dig, fick nog också sin jacka uppsprättad, men det fans flere måsar ute på isen än jag anade.
Han gjorde här ett uppehåll och såg henne vänligt i ögonen. Hon såg blyg ut. — Efter jag kom att råka dig nu i afton — återtog han med sällsam darrning på rösten — kan du följa mig dit ned åt staden.