Hon slet sig häftigt lös från honom. — Jag vånne den lede toge mina ögon, — sade hon och höll händerna för ansigtet.
Han ville kyssa henne, men hon vek häftigt tillbaka.
— Farväl Anders! — ropade hon och skyndade uppför backen. — Du kan låta båten vara på andra stranden tills i morgon. Då skall jag hemta den.
— Är detta ditt sista ord, Elsa!
— Ja!
— Farväl då!
— Farväl!... — Hon vände sig om ännu en gång. — Vi få se om ett år, om kärlek består — ropade hon skrattande och försvann bakom krönet.
... består! — upprepade ekot ute från fjärden.
Under den närmaste tiden härefter undvek Anders så mycket som möjligt Lars Skeppares stuga. När han någon gång kom dit, talade han med Elsa endast om likgiltiga ämnen. Han ville fortfarande vara hennes vän och råda henne till allt godt, tyckte han, ty hon behöfde råd, så många afundsmän som hon hade. Men aldrig skulle hon få höra ett ord om kärlek mera från hans läppar. Sämre fästman kunde hon få än honom, och hade hon ratat honom en gång, kunde detta vara nog.
Elsa å sin sida tycktes förstå hans tankar. Hon ville icke mera följa honom till båten. Det var bättre, sade hon, om denna var qvar på andra stranden öfver natten, ty lätt nog kunde hon råka illa ut på återfärden, då hon var alldeles ensam. Detta tyckte äfven mor Greta, och derför vardt det äfven så.