Nu vände han sig om och ämnade svara, men hon var redan ett godt stycke ute på fjärden. Han såg en lång stund efter henne. — Hvad jag var dum — sade han halfhögt — som nämnde det. Grannarne ha nog rätt. Hon vill endast fjäsa och flina, men aldrig allvar. Fast inte skall hon se, att jag tar mig något deraf som de andre.
Med denna föresats fortsatte han vägen till sin bostad.
Nästa lördagsqväll var han emellertid äfven ute med Lars och fiskade, och äfven då följde Elsa honom ned till båten. När de kommit utför branten, gjorde han sig i ordning att hjelpa henne att skjuta ut båten. Han var lika glad, tänkte han, om hon följde med eller ej. — Då kom det sig, liksom af en händelse, att hon råkade luta sig något nära intill honom, och mera behöfdes icke för att denna tanke skulle visa sig vara osann. I nästa ögonblick hade han slagit sina armar kring hennes hals.
— Hvad jag håller hjertligt af dig Elsa, — hviskade han och smekte henne ömt.
— Är du ond på mig? — frågade hon sakta. Han tyckte sig se, huru hennes ögon skimrade.
— Inte kan man vara ond på den man håller kär! — svarade han.
— Nej be mig ej om någonting, Anders — sade hon förskräckt — jag kan ingenting lofva dig!
— Inte vill jag heller tigga din kärlek!
— Jag tyckte det var så synd om dig, om jag gjort dig illa!
— Tyckte du? — Det låg hån i tonfallet. — Men det var ju mitt fel, jag borde sett mig bättre för.