— I kommen då icke med i morgon, fader Lars? — sade mäster Hvittlock och fattade sin, med en röd fjäder prydda hatt.
— Inte för allt guld som glimmar... Fråga Jonas Wärme eller någon annan, som bättre behöfver dalern.
— Han är för vek i kroppen. Det är icke alla, som kunna se justitiesvärdet blott och bart utan att krokna, ska' jag säga. Och — om I tror att det ingen heder är dermed — ska' jag säga, att det står i den heliga skrift, att öfverheten fick svärdet. — Höga magistraten sade ock i går, att det var ett hederligt och aktningsvärdt yrke.
— Huru som helst, lär I ej få mig på slik förrättning — sade Lars Skeppare bestämdt. — Om de stackars qvinnorna kunde hålla sin mun bättre och inte löpte i husen med sqvaller om sin nästa, ginge det dem bättre.
— Är I då förryckt i hela kroppen? Tron I att höga hofrätten och alla riksråden, ja sjelfva kungen skulle låta bränna dem, den ena efter den andra, om de voro oskyldiga. Säg icke om det ordet, så att någon hör det, ty det kunde bekomma Er illa.
— Åh, Gud ske lof, alla mina grannar veta nog, att jag är fri från slikt djefvulstyg.
— Om I ären det — här sänkte han rösten — heter det likväl icke alldeles så om andra här i huset.
Elsa trodde sig se på deras miner, att de talade om henne, och utan att veta hvarför, rodnade hon upp till hårfästet samt skyndade ut.
— Tala nu ur skägget — sade Lars häftigt, då hon var borta — eller vid alla djeflar och trollpack ska' jag icke få fram det.
— Nå, nå, inte så häftigt! — sade mäster Hvittlock saktmodigt. — I går var det icke en, utan fulla tjoget, som sågo Er vackra dotter flyga af med de andra till Blåkulla. Ville ej säga något ondt dermed — tillade han, då Lars' blickar mörknade allt mer — det kunde ju endast varit hennes hamn man såg.