— Så? Man såg hennes hamn? — utropade Lars vredgad. — Det säger jag dig, mäster, så granne du är, kom ej till baka med slikt prat, ty det är intet kram för min marknad.
Mäster Hvittlock tycktes icke heller vara hågad derför. Han hade endast menat väl, tyckte han. Det kunde ju vara nyttigt att höra hvad grannarne pratade om, så att man kunde hålla sig på sin vakt. Men högfärd går för fall, och mången hade förr en gång fått ångra att de icke lydt hans råd.
Han tog nu afsked, lemnande gubben att i ro fundera öfver hvad han sagt.
— Hvad går åt er, far, i dag? — frågade Elsa, då hon en stund derefter inträdde och såg, hur han följde henne med forskande blickar.
— Du borde gå mera i dina sysslor, barn, och springa mindre kring torg och gränder — sade han vresigt. — Du hade då inte ondt af djefvulens anfäktelse.
— Käre far, hvad menen I väl?
Hon rodnade och såg ut, som hon fullkomligt väl hade förstått, hvartåt han syftade.
— Åh, inte värdt att du ställer dig så oskyldig. Nog vet jag, att du i går hade kommers med någon af de förnäme kavaljererna der nere i staden.
— Käre far, inte kunde jag veta, att det var så farligt att svara en menniska, som talade så vänligt som han gjorde.
— Man får icke tro alla, som hafva söt mun och äro vänliga i ansigtet. Men gör du om det en gång till, ska' jag... Han höjde armen.