— Det må far! — svarade Elsa trotsigt. — Aldrig tvingen I mig till något.
— Herre Gud, hvad tänker du på, Lars? — utropade mor Greta, som i det samma inkom. — Och tänk bättre på hvad du säger, Elsa, att du icke retar far!
— Hvar har du trollringen? — frågade gubben häftigt. — Gif mig den!
— Den tog mor — sade Elsa med en knyck på hufvudet.
Mor Greta skyndade bort till spiseln. Hon hade icke velat se efter ringen, medan mäster Hvittlock var derinne, och förrän han kom hade icke solen börjat skina dit in.
— Herre min skapare! — ropade hon och slog samman händerna. — Jäntan hade rätt. Se bara far, endast en bit näfver ligger der.
Elsa sade ej ett ord. Hon hade sin egen tro derom, tyckte hon. De ville endast skrämma henne.
— Så mycket du vet, Elsa — sade Lars, sedan de undrat åter och fram öfver ringens försvinnande, och alla tre bedyrat vid allt hvad heligt var, att ingen tagit den — så mycket du vet, inte kommer du i brudstol förr än förståndet fått växa ut på dig.
— Far gör som han vill — sade Elsa kallt. Men derpå, liksom hon skulle ångrat sig, tog hon mor Greta om halsen och kysste henne häftigt samt skyndade in på sin kammare.
— Gud ska' veta, att hon blifvit både hård och egenvillig på sista tiden, — sade mor Greta förvånad och såg efter henne, — men tvång biter mindre på henne än flinta på stål. Måtte blott vår Herre skydda henne.