— Det var snällt af dig, Elsa — sade Anders, när de hunnit ett stycke — att icke längre vara så envis. — Han ville lägga sin arm om hennes lif.
— Hvad tänker du på?... Här... midt på allmän kyrkoväg!... Nej, släpp mig, Anders!
Hon såg nästan ond ut, när hon stötte honom till baka. Han såg på henne förebrående.
— Du blir elak, Elsa, om du icke kufvar ditt sinne — sade han godsint. — Jag vore färdig att dö för dig, och derför bör du icke leka med mitt hjerta.
Men hon hade aldrig lofvat honom någonting, sade hon, och det var långt tills året vore ute, då hon skulle svara bestämdt. Till dess borde han låta henne vara i fred och icke jemt plåga henne med sin enträgenhet. Och derpå skrattade hon på ett sätt, som gjorde hans tankar bittra.
— Om jag ej kan gifva dig diamantringar och gyllenduk — sade han — kan jag likväl hederligt försörja dig.
— Hvem har bedt dig, Anders, om några diamantringar? Vill du icke hafva mig sådan jag är, må du välja en annan — vill du icke följa mig, går jag ensam.
— Hvad du är dig olik i dag, Elsa — sade Anders, och sökte med mildt våld hålla henne qvar. — Så var du icke i ögonen, när du första gången såg mig.
Hon rodnade lätt, men svarade ingenting. Vid hörnet af Hornsgatan stod en liten gosse och lekte med några isstycken.
Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans granna byggnad rasade omkull.