— Trå dig, du styggetacka — skrek pojken förbittrad efter henne.
Förvånad vände hon sig om vid detta tilltal.
— Nej se på skepparns Elsa! — skrek pojken, öfverlycklig af denna upptäckt, och sprang ett stycke ned åt gatan. — Se bara hur hon flyger åstad med den granne herrn. Faren I till den elakes gästabud, godt folk?
Elsa vardt röd i ansigtet. Ett isstycke, stort som ett äpple, rullade framför hennes fötter. Hon böjde sig ned efter det och vände sig hastigt om mot sin förföljare.
— Här skall du få smaka på gästabud — ropade hon, och slungade isstycket efter honom. Grossen förde handen till hufvudet, i det han gaf till ett skrik af smärta. Isstycket hade träffat med olycksbådande säkerhet, och blodet sipprade ymnigt fram ur ett djupt sår midt i pannan, medan han jemrade sig och skrek af alla krafter.
Anders ville skynda fram till honom, men Elsa höll honom till baka.
— Vill du föra mig i förderfvet — sade hon upprörd — hör du icke, att man ropar på vakten?
Han följde henne motvilligt.
— Du hade nog tyckt om, Anders — sade hon, då de hunnit öfver slussen — om de fått fatt i mig der uppe och fört mig till tukthuset.
— När såg du, att jag ville dig så ondt? — frågade han, ej utan bitterhet. — Men inte skall man bry sig om, hvad barn och dårar ropa.