Vid brudens högra sida stod den gamle gråskäggige fältherren. Han höll glafven lyft i högra handen. Skaftet var lindadt med långa taftband i brudgummens färger, svart och gult, och spetsen var af blänkande silfver. Riddare, med sträfva, väderbitna anleten, röda af vinet, med yfviga peruker och betänksamma miner lade sina händer på glafvens fäste samt bekräftade med öflig ed den morgongåfva, som bruden fick af sin brudgum, hvarefter de nedlade glafven för hennes fötter.
Pukor rördes och trumpeter smattrade och under folkets bifallssorl uppläste brudens främste marskalk glafvenbrefvet, som innehöll beskrifning på morgongåfvan, hvilken utgjordes af två hela sätesgårdar samt halfparten af hvad hennes man kunde ärfva eller förvärfva, så väl i löst som fast. När han slutat läsningen, fattade han glafven i ena ändan och kastade honom ut bland folkhopen.
En liflig täflan uppstod nu om hvem som skulle öfverkomma den silfverbeslagna spetsen. Äfven taftbanden voro eftersökta och de sönderrefvos ganska ifrigt till små remsor, hvilka sedan fästes på hattar och mössor, allt till brudens heder.
Under denna täflan hade Elsa förts af folkträngseln högre upp i gränden. Helt oförmodadt stod hon framför det hus, hvarom den förnäme kavaljeren talat. Hon såg på några stegs afstånd den låga mörka porten, hennes tankars ständiga föremål. I bröllopssalen dansades nu kronan af bruden, och allas hufvuden voro riktade dit upp. Elsa tycktes tveka. Hon såg ingen i portgången. Men hon kunde ju se efter, tyckte hon, om det fanns, såsom han sagt, någon dörr på höger hand. I nästa ögonblick var hon försvunnen i den mörka portöppningen.
Hon trefvade en stund i mörkret utefter muren utan att finna någon dörr. — Men hon hade icke längre sin talisman, ringen, tänkte hon plötsligt. Hennes hjerta slog häftigt. Må hända när allt kom till stycket var det den lede sjelf, som gifvit henne ringen. Hon ville genast skynda derifrån, då i det samma tvänne starka armar omslöto henne bakifrån. Hon gaf till ett rop af förskräckelse och dignade ned på golfvet. När hon återfick medvetandet, fann hon sig i ett, af många vaxljus upplyst rum, uppfyldt af bössor, falkbjellror och allehanda jagtredskap. Framför henne stod den förnäme kavaljeren, som gifvit henne ringen. Han var denna gång klädd såsom kavaljererne vid hofvet, med spetskrage och yfvig peruk. Hon kunde nu närmare betrakta hans anlete. Det var icke alldeles så som hon förestält sig det samma. Kring munnen låg ett visst egendomligt småleende, som hon icke förut hade märkt.
— Gudomliga cherub — sade kavaljeren med smäktande röst, när hon förvirrad såg sig omkring. — Du sökte paradiset utan att finna vägen. Men guden Amor märkte din vånda och underrättade mig derom.
Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon drog sig förskräckt till baka.
— Var icke rädd min vackra dufva — forfor han och såg så slö och likgiltig ut, som han skulle hafva talat till sin stora hund, som sträckte sig på mattan vid dörren. — Sitt ner här ett ögonblick blott, och låt oss läppja på detta vinet. Hvad önskar du af mig, efter du söker min hjelp?
— Ack Ers nåd... Det var ingenting... Nej låt mig gå nu — afbröt hon sig — mitt sällskap är ej för så förnäme kavaljerer.
Han föreföll henne så olik, tyckte hon, mot hvad han varit den qvällen, han gaf henne ringen. Men han menade kanske icke illa, tänkte hon strax derpå, och så, hur det var, förtrodde hon honom mycket af hvad hon hade på hjertat. När hon slutat, klappade han henne vänligt på kindbenet.