— Diable! — utropade han — om du ej är den skönaste af alla qvinnor på jorden.
Men hans ögon fingo i det samma ett så egendomligt uttryck, tyckte hon, och hans röst darrade så sällsamt. Hon drog sig förskräckt ur länstolen.
— Diable! Så lugna dig då, mitt vackra barn — återtog han, skrattande åt hennes rädsla. — Jag vill dig, parbleu, intet ondt.
Hon fäste sina stora, bruna ögon frågande på honom utan att svara.
Blågrå, flandriska krus, små silfvertumlare och brokiga ölkannor af bayersk fajans täflade om platserna på den konstsömmade bordduken. På en hög dragkista af vackert Nürnbergskt arbete, som hade sin plats på motsatta långväggen, stod en ankare, omgifven af ölstop och tennmuggar. Han fylde tvänne af bägarne och räckte henne den ene.
— Och nu din älskares skål! — utropade han. — Vi dricka den i gammalt spanskt...!
Han höjde sitt stop och gnolade:
“Drick drufvans saft,
Du hemtar kraft —
Ty döden flyr