— Ers nåd gör mig orätt — sade hon tvekande, utan att smaka på drycken — jag ber Ers nåd, låt mig gå!
— Bah! Inga predikningar min vackra tärna! Skål i stället för herrar Locenius, Merenius, Abedenius och hvad de alla heta, som fylla våra själar med gudomlighetens spis. — Vid den heliga jungfruns otvättade linne, som katolikerna säga, ska' du inte först dricka ärligt med mig, innan jag hjelper dig mot skeppare och tross. En tärna, som ej kan tömma en mugg spanskt i botten, är icke värdig att tagas om hakan af en ärlig hofbuss.
— Låt mig gå Ers nåd! — upprepade Elsa, denna gång temligen bestämdt.
— Åh, för böfveln! Ingen blygsamhet, sade rådmannen, satte sig i borgmästarinnans knä. Hvem sökte du derute, vackra barn, om inte mig?
Han lutade sig öfver henne.
— Ers nåd! — Hon ville rusa upp, men han strök i det samma med ett slag af sin arm ljusen från bordet, så att det vardt kolmörkt i rummet. En tystnad uppstod för ett ögonblick, under hvilken man hörde hur någon sökte vrida om låset till yttre dörren. Derpå hördes ett hest skratt.
— Vackra foglar, starka galler!
— Släpp mig, Ers nåd, för Jesu skull!
Nu föll äfven bordet omkull och vinet sqvalade ned ur de kullslagna kärlen. Den stora rapphönshunden sprang tjutande efter väggarne. Ankaret med ölet föll med skräll i golfvet, och ölet fick göra sällskap med vinet. — Då hördes plötsligt ett hiskligt brakande och dån, åtföljdt af ett rassel, likt det som uppkommer vid snöras från höga tak. Derpå vardt det tyst.