När halte Bertil en stund derefter inkom med ljus och facklor, fann han grefven liggande afsvimmad på golfvet. Och på platsen, der den stora dragkistan stått, såg han strax bredvid sin herre ett mörkt, djupt hål. En del af väggen hade rasat ned. Så mycket kunde han vid första undersökningen märka, att öppningen förde till källrarne under huset bredvid, och djupt der nere hörde han sorl af röster och såg han facklor blänka.
X.
Äfven Göran Grijs, den välaktade åldermannen inom krämareskrået, ärnade snart göra bröllop för sin dotter, den blyga Brita. Men flere af hans skepp hade seglat i qvaf under hösten. Hans förmögenhet hade derigenom smält betydligt ihop, och bröllopet hade uppskjutits den ena veckan efter den andra.
Hade fader Grijs redan förut varit snål, vardt han nu en riktig girigbuk. Han gned det slitna runstycket lika ihärdigt, som den fullvigtigaste karolin. De medel han valde, för att återställa sin förmögenhet, sade hans grannar, voro dock icke alltid af bästa slag, och när ölmuggarne tömdes på “Hvita korpen”, kunde man äfven få höra, att den onde, som på sista tiden gjort sig så mycket omak öfver allt i staden, icke heller varit utesluten från fader Grijs spekulationer i lin och hampa.
Det fanns emellertid en punkt, om hvilken grannarne sväfvade i dunkel, och denna var hans val af måg och arftagare. En gammal försupen qvartermästare, vid namn Haasenkampf, var nämligen dertill utsedd, hvilken troligen på många år icke på en gång haft i sin byxsäck så mycket som två daler kopparmynt. Sällan kunde man se ett trognare kompaniskap än mellan qvartermästaren och åldermannen. Sent och bittida voro de till samman, medan fästmön icke oftare såg sin fästman än när hon bjöd honom på körsbärsbränvin eller mumma.
Åldermannen hade äfven åsett dagens högtidligheter. Med en djup suck hade han sett, hur vinet flödade och hört den glada musiken. Så präktigt kunde han icke nu mera fira sin dotters bröllop. Han lemnade folkträngseln och vek af om hörnet nedåt den mörka gränden.
En stund senare vandrade han oroligt åter och fram i ett höghvälfdt rum, eller kanske rättare sagdt källare.
Han var lång och mager, hade stubbigt, grått hakskägg, krokig näsa och bar en utnött lamskinnsperuk på hufvudet. Rummet hade icke mycket bohag. Ett svartmåladt bord midt på golfvet, med tvänne trefotsstolar, en på hvardera sidan om det samma och ett högt skåp, längst bort i halfdunklet, utgjorde hela inredningen.
På bordet stod en gammal söndrig kopparlampa, spridande ett matt sken öfver de mögliga väggarne. Jemte lampan funnos der några sällsamma ting, hvilka man icke gerna gick förbi utan att närmare skärskåda. Om hvartannat och delvis täckta af en trasig grön slessingduk sågos några förmultnade dödskallar, tänder af möss och andra mindre djur, bitar af likkistplåtar, fogelskelett, färgade pergamentsremsor o. s. v. samt, ordnade i en rad, några burkar af simpelt krukmakaregods, hvilkas innehåll sorgfälligt undandrogs nyfikenheten genom öfverspända pergamentskapslar.
En blick på denna arsenal, och grannarne skulle haft lösningen på gåtan i sin hand! Mäster Haasenkampf kunde nämligen göra guld, åt minstone trodde hans blifvande svärfar så. Ja, denne hade till och med blifvit så fast öfvertygad derom, att han icke blott satt sin dotters ära i pant för hemligheten, utan jemväl offrat allt redbart guld- och silfvermynt, han egde, derför.