Mäster Haasenkampf hade emellertid endast lyckats tillverka mindre qvantiteter af den ädla metallen, men det hade varit under ogynsamma förhållanden, som de arbetat. “Gröna Lejonet” jemte några andra missnöjde jordandar hade nämligen till dato motstått deras besvärjelser, och först när äfven de blifvit instängde i deglarne, kunde några storartade resultat vinnas.
Men då, när lifvets underbara vätska skulle strömma fram i kristallklar glans ur den glödheta degeln, då skulle allt, som åldermannen pekade på, förvandlas till guld. Endast en droppes utfällning, och trä, sten, metaller, kläder, hvilket föremål som helst, skulle förvandla sig till större eller mindre guldklimpar. Alltid något, påstod Haasenkampf för hvarje gång.
Men misstron ligger nära till hands, när man spelar höga spel, och mäster Grijs spelade med allt hvad han egde. Om han än var öfvertygad om möjligheten af att genom konstiga experiment kunna frambringa ädla metaller, var han ty värr icke lika fast öfvertygad om sin blifvande mågs ärlighet. Ty hvem sade honom väl, att denne, när han slutligen lyckats muta eller besegra de motsträfvige jordandarne, icke skulle behålla skatten för egen räkning. Han skulle dock veta att taga säkerhet af honom. Han hade fast beslutit att samma afton tvinga honom att svärja en ed så bindande, att han ej skulle våga bryta den.
Ett slag på porten kom honom att häftigt spritta till. Den han öppnade för var en medelålders, storväxt man, med krokig näsa, blek hy och glest, grått hår. Han hade stora, rödbruna knäfvelborrar och bar en nedfläckad, trasig uniformsrock af samma snitt, som det nyvärfvade Lichtonska regementets.
— Kan försäkra Er, svärfar — hväste den inträdande med hes röst, när han efter att hafva helsat slog sig ned vid bordet — att det, skam till sägandes, var en smula trefligare på “Hvita korpen” här midt öfver.
— Derför låter du mig vänta, för si förstås, fulla timmen — svarade åldermannen misslynt. — Men händer det en gång till —
— Se så, för millioner haubitzer, ingen prestelåt. Du vet, gamle linmånglare, hvad jag gjort för dig, och får du den ondes dukater i dag eller morgon, tycker jag det kan komma på ett ut.
— Du har druckit för mycket i dag, Gerdt — återtog åldermannen allvarsamt. — Hvad vi nu skola företaga kräfver alla våra sinnen. Vi göra derför klokast, om vi uppskjuta det till nästa nytändning.
— Förstås, de der silfvergösarne äro icke med, kan tänka. Kan hända käre bror redan tröttnat — men säg bara till! För millioner haubitzer, Gerdt Haasenkampf är icke den, som trugar sin konst på någon.
Han reste sig upp för att gå, men åldermannen tecknade åt honom att sätta sig.