— Fem hundra! För fem hundra daler kopparmynt vill du vinna fyratio tusen karoliner. Det var rask förtjenst!
— Än de två hundra, jag lemnade i förra veckan och de fyra hundra veckan förut.
— Tror kanske bror att jag stulit dem? Har jag icke förut lemnat till baka allt samman jag fått och det i blanka guldstycken?
— Jo visst, för si förstås!
— Och till och med något deröfver!
— Jo visst! — men jag tänkte, för si förstås — stammade mäster Grijs — att så här i början... Hm!
— Antingen allt eller intet, käre bror!
— Kan man icke göra början med en del, — jag får vara nöjd med tjugutusen — sade slutligen mäster Grijs efter en stunds tvekan.
— En sådan gnidare, som tänker ockra med sjelfve satan. Men efter jag en gång skall ärfva dig, vill jag icke vara omedgörlig — fast osäkert är, om vi lyckas med så litet!
— Nå, så tag dem då! — ropade mäster Grijs och upptog ur sin gördel en annan skinnpung, som han lade bredvid den förre. — Men nu skall det blifva någonting utaf, för inte ett vitten till betalar jag.