Han fortfor att på detta sätt ömsom förmana, ömsom utdela kraftiga slängar, men utan någon verkan. Och hade icke en stark patrull anländt till hans hjelp, torde mäster Biervogel och hans gäster till slut ändock fått sin vilje fram, att ställa till exekution midt i natten i Bollhusgränden.
XII.
Under sommaren 1676 hade trolleriväsendet gripit vida omkring sig bland hufvudstadens lägre befolkning. En särskild kommissarialrätt måste af konungen tillsättas, hvilken uteslutande egde att upptaga alla trollerimål från kämnersrätterna och dem vidare ransaka och döma. Af ledamöterne i denna rätt var hälften prester, återstående hälften utgjordes af läkare och lagkarlar. Antalet mål, berättas det, var så stort, att sammanträden måste hållas alla dagar i veckan, utom lördagar, då presterna måste bereda sig för sabbaten. Tack vare denna ifver, hade emellertid under loppet af en månad icke så få trollpackor hunnit dömas från lifvet och afrättats. En af dem, Rumpare-Malin kallad, hade blifvit lefvande bränd, en annan, Tysk-Annika, hade först halshuggits och derefter bränts på bålet; båda till sista stund påstående sin oskuld.
Det var idel sträfva, allvarliga anleten, som omgåfvo det svarta bordet i rättens sessionssal, en trappa upp i stadshuset på Södermalm. Flertalet syntes redan vara öfver sextio år och endast en, den nyligen från sina utländska resor hemkomne doktor Hjärne, egde ännu qvar mannaålderns blick och hållning.
Öfverst bland de andlige satt en lång mager man i svart kalott, under hvilken några hvita hårtestar stucko fram. Det var den nitiske hexförföljaren, magister Olaus Bergius, i synnerhet känd för sin långa och lärda afhandling om satans frukter i och genom qvinnan. Ingen skulle i detta torra, skrynkliga anlete, med sina små, grå ögon och spetsiga haka, kunna spåra den fanatiske ifraren och ortodoxe luteranen. Snarare skulle man af hans ödmjukt krypande min kunnat tro honom vara en tarflig, tillbakasatt husprest i något högadligt hus. Det var emellertid han, som hufvudsakligen ledt förhören med den framgång, som ofvan är nämnd.
Långs med väggarna stodo bänkar för åhörarne. Desse utgjordes till största delen af prester. Men äfven flera af hofvets damer samt en och annan af de förmögnare bland borgerskapet hade infunnit sig, nyfikne att höra den märkliga ransakning med trollpackan från Södermalm, hvarom anslag uppspikats dagen förut, “då klockan slog tolf”, på stadshusdörren.
Sedan rätten på sedvanligt sätt förrättat sin bön, tillsades vaktkarlarne vid dörren att införa den anklagade. Med stadig gång och öppen blick steg Elsa fram till bordet. Hennes stora mörka ögon gåfvo snarare tillkänna förvåning än nedslagenhet.
— Du är anklagad af flere aktade borgare — sade ordföranden — att hafva öfvat trolldom och fört barn till Blåkulla, hvad har du derpå att svara, Elsa Larsdotter?
— Att det är lögn, lika så visst som lögn finnes i verlden!
Magister Bergius betraktade henne ett ögonblick. Hans grå, hvassa ögon tycktes liksom vilja äta sig in i hennes själs innersta. Hon rodnade och såg förlägen ut.