— Vid din själs eviga frälsning — började han med blicken alltjemt fast på henne — ber jag dig, satans vilseförda offer, att du nu genast bekänner din svåra synd, för hvilken du, så väl af unga som gamla är vorden anklagad.
Hon fäste sin blick stadigt på honom. Så lätt var hon icke öfvervunnen. Klart och redigt omtalade hon, det som händt om qvällen, då hon fasttogs utanför tyske grefvens hus. Hon nekade icke heller till att hon på ett underbart sätt fallit genom muren, då hon velat tillbakavisa hans nåds smekningar. Men aldrig hade hon varit i Blåkulla, påstod hon, — än mindre fört någon dit. — Om det täcktes de höge herrarne i rätten — slutade hon, — att koka henne eller alldeles mala henne sönder och samman, kunde hon intet annat tillstå än hvad hon sagt för sant. Måtte derför Gud trösta hennes arma själ.
Medan hon talat, hade magister Bergius rest sig upp.
— Envisa flicka, — utbrast han, — när hon slutade, — blygs du ej att bemantla din svåra synd med det stora namnets vittnesbörd! Kom ihåg då, att den Gud, du åkallar, kan se in i ditt hjerta lika klart, som du ser genom fönstret der, äfven om djefvulens konster skulle förborga det för oss svaga menniskor!
— Jag vet och tror derpå, nådige herre, men jag har endast tjenat Gud från barndomen, hvilket både grannar och någrannar kunna vitna.
— Ingen tjenar vår herre och satan på samma gång.
— Djefvulen har ingen makt med en kristen, som fött dop och nattvard.
Detta svar fann rätten skäligen misstänkt, såsom troligen ingifvet af den lede. Det var uppenbart att hon icke frivilligt ville bekänna och vitnena inkallades derför. Hon fick emellertid afträda.
Det gälde först att bevisa, huruvida den anklagade varit i Blåkulla eller ej och för den skull inkallades först sådane vitnen, som sagt sig föras af henne till denna satans förskräckliga boning. De som inkommo utgjordes till största delen af barn mellan sex och tio år. Ett diade ännu sin moders bröst, och detta fick, enligt rättens föregående beslut, framföra sitt vitnesmål genom moderns mun.
De fleste af barnen hade en näsvis, “beskäftig” min; endast några få sågo ängsliga och blyga ut. Sedan deras föräldrar aflagt den föreskrifne eden — juramentum calumnæ — med hvilken de bedyrade, vid allt hvad heligt var, att de hvarken af hat eller ondska tubbat någon att klaga på sin näste, började förhöret.