Det första vitnet var Staffan Sporrmakares nioårige son. Han berättade, stammande och oroligt seende sig om åt alla sidor, huruledes han på stora böndagsaftonen öfverfallits af Elsa Larsdotter och så illa slagits med ett skarpt isstycke, att han varit nära att få döden deraf.

— Var det derför att du icke ville åka med henne den natten? — sporde magister Olaus.

— Nej, icke den gången, men sedan många gånger, — svarade han och såg mycket dum ut. — I natt förde hon mig fyra gånger, på en häst, en karl, en ko och en hustru.

— Och hvart förde hon dig dessa gånger?

— Åh, det var olika!

— Något ställe kan du väl påminna dig? Tänk efter?

— Jo, en gång, min's jag, var Blåkulla i stadsträdgården, och en annan gång på postmästarens tak. De sista gångerna såg jag icke hvart hon for, för då drog hon en stor florshufva för ögonen på mig.

Staffan Sporrmakares son fick nu taga afträde och nästa vitne inträdde. Detta var en liten bleklagd, spenslig flicka af omkring tolf års ålder. Hon hade mycket att berätta och talet flöt som en väl inlärd lexa. Hon hade fått besök af Elsa i stugan, sade hon, och förts af henne öfver en stor sjö, hvilken lyste och gnistrade af idel blå svafvellågor. Der hade hon jemväl sett stora skepp med eldröda master, det ena liggande tätt invid det andra. Blåkulla hade då varit på postmästarens tak.

På magister Olaus' fråga, om hon sett, hvad Elsa gjort derstädes, svarade hon, att hon tydligt sett med sina lekamliga ögon, hur Elsa kröp till den elake och klappade och kyste honom. En annan gång hade den elake frågat om hon ville tjena honom, samt då hon svarat nej, tagit upp stora ris af flätade ormar, med hvilka han och Elsa slagit henne. Till sist vardt hon omdöpt och fick skrifva sitt namn i svartboken, som var “svartnacka”.

En annan halfvuxen flicka vitnade, att hon sutit vid sin sömnad och plötsligt fallit omkull, samt strax bortförts af Elsa. Då hade hennes mor, som var en beslutsam qvinna, tagit fram en nål och stuckit i hennes finger, men utan att hon deraf vaknat, eller känt det minsta, förr än Elsa fört henne godvilligt till baka. Hon berättade vidare, att då hon sista böndagen sökte begå Herrans nattvard, hade hon kommit att falla på knä vid duken strax invid Elsa, och hade hon då känt, hur denna tagit ned sin hand och smort henne på kjorteln med något vått. Sedan hade hon i åtta dagar hvarje natt förts till Blåkulla och fått utstå mången faslig pina och åse både synd och elände.