Länge dröjde det dock icke förr än hennes tankar återvände till dottern. Hvar kunde Elsa vara så sent, tänkte hon. Ung och vacker, som hon var — i hennes sinne var hon nu den vackraste i staden — kunde hon lätt råka ut för frestelse. — Hon var dock värd ett bättre öde än att i alla sina dar sitta under fattigmans tak.
Detta tillägg, som yttrades högt, kom gubben att häftigt brumma till.
— Så du talar, Greta! — sade han och såg upp från sitt arbete. — Är det icke tillräckligt godt att i dessa onda tider ha tak öfver hufvudet och icke behöfva svälta ihjäl?
— Alltid vränger du mina ord, — svarade hon snäsigt. — Nog har mången förnäm karl sett sig kär i fulare tös än Elsa.
— Låt dem då ta henne till sig och mata henne med russin och pepparnötter, — sade han, — så får du se, om hon blir lyckligare för det. Mins du flickan, som syster din skulle fostra upp åt den förnäma grefvinnan. Gick det inte långa veckolängder, innan hon fick en plåt en gång för besväret. Nej mor, en ann' kan vara så god som en ann', och en narr är, Gud straffe mig, den, som löper efter de förnämas fåfänglighet.
— Elsa är en god och snäll flicka, Lars, fast glitter och fagert tal lyser för henne, men så är ungt folks sed. Icke har jag annars märkt någon olat hos henne. Och inte duger det för hvem som helst att snacka med henne om kärlek, det såg både Gudmund Spetsmakare och halte Sven hos salig prosten.
— God och snäll tycker du hon var, kan tänka, när hon band ett eldkol i svansen på mor Lenas svarta katt? Men jag säger dig, att kommer hon hem en gång till, när det är nedmörkt, skall jag lära henne hvar daggen faller, så stor jänta hon är, ja, om hon än vore aldrig så hård — för djefvulen i våld!
— Jesus, Lars, så du svär! — utropade mor Greta förskräckt. — Tänk på, att det är stora böndagsafton i afton.
— Nå än se'n, qvinna. Jag är väl ingen prest.
— Hon kommer nog snart — svarade Greta lugnande — kanske råkade hon någon af flickorna från vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både bittida och sent.