— Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla de bön och sjunga psalmer, kan tänka, för att hålla satan och hans trolldom från stad och land, och presterna prata en hel hop galenskap, men den elake skrattar åt dem allihop, ty han har redan makten i deras hjertan.
— Styr din tunga, karl! — sade Greta allvarligt. — Den elake kan vara här fortare än du tror. Mins du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när han svor på sista böndagsafton?... Bet han icke tungan tvärt af?
— Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt.
Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken låg något, som kom honom att icke fortsätta sitt skämt. Han böjde sig ned och lade nya stickor till de andra i bundtarne.
— Gud bättre dig, Lars! — sade hon efter att en stund ha sett på honom.
Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång bröt tystnaden. Väderilarne foro tjutande genom skorstenen och yrde upp askan högt i spiseln.
— Elsa är icke hård, som du säger, — sade slutligen mor Greta, i det hon lyfte kitteln af elden. — Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt, när katten der — hon pekade på en stor gråhvit katt, som malde i spiseln — gjorde sig illa. Hon fick riktiga anfäktelser deraf, och är hon än kavat vid dagsljus, är hon rädd i mörkret som ett barn.
— Töväder biter aldrig på mig, mor, — sade Lars buttert. — Jag är för gammal, så mycket du vet, för att inte begripa, att qvinnan skrattar, när hon kan och gråter när hon vill.
Det bultade nu på dörren, och ändtligen inträdde den länge väntade. Hon hade varit nere i staden hos åldermannen Grijs, sade hon. Der hade varit mycket stök och det hade dröjt, innan hon hade fått sitt ärende uträttadt. Garnet skulle dock komma, bad åldermannen helsa, så snart fartyget gått upp på strömmen. När hon gick derifrån, hade hon på jerntorget mött en ung, artig kavaljer, som bedt henne följa med sig hem och spisa qvällsvard, och då hon icke svarat på hans fråga, hade han sökt tvinga henne att följa sig. Hon hade emellertid slitit sig lös och sprungit ned till vakten samt derifrån öfver isen.
Det var en mycket underlig historia, tyckte mor Greta. Men efter som det var stora böndagsaftonen, fick udda vara jemnt den gången. Mor Greta tyckte emellertid, att det gjorde Elsa godt att en gång få se, hvart de förnäme kavaljererne ville med all sin artighet. Nästa gång skulle hon dock akta sig att komma hem, sedan det ringt till aftonsången i Maria.