Lars ville äfven tillägga några varnande ord. Men nu stod icke Elsa längre svarslös. Med en knyck på nacken förklarade hon, att det var så likt far att gnata och gnälla på allt hvad hon gjorde, och det var derför icke underligt, om hon icke ville stanna inne ensam med honom så lång qvällen var.
Så slutade den dagen.
III.
“Sopa, raka, smörjehorn
I vårdagjemningens däfna skymning tyckte man sig förr i tiden se något besynnerligt dallra i luften kring högt liggande föremål. För en liflig inbillning aftecknade sig mot de bleka, oroliga skyarne i norr underliga flockar af djur och menniskor, hvilka på qvastkäppar, ungsrakor och allehanda likadana primitiva fortskaffningsmedel voro på färd till Blåkulla, “den ledes” ohyggliga boning. De sågos tydligast, när de drogo förbi det spetsiga kyrktornet ned i dalen eller lägrade sig på dess tak såsom en flock kajor för att skafva malmen af klockorna. Stora kors ritades på dörrarna till ladugården, på det att icke dessa säregna färdemän skulle bortföra gårdens ungboskap, tjärtunnor påtändes, eggjern sattes i gödselhögen och gamla muskedunder afskötos, allt för att bortskrämma “trollpacket”.
Samhället bäfvade för den grufliga trolldomssynden, hvilken kom plötsligt likt en smittosam sjukdom öfver folk, så mycket förfärligare än äfven den svartaste pest, som han sträckte sina verkningar långt utöfver det timliga lifvets gräns. Verldsliga och andliga myndigheter uppbjödo all kraft, för att hejda satans raseri. Särskilda domstolar inrättades och vakstugor höllos på flere ställen inom landet, der presterne, under bön och psalmsjungning sökte afvärja “hans” illistiga anslag och “grufveliga raseri”.
En sådan vakstuga hölls hvarje afton hos klockaren i Katrina, mäster Jonas Lång, hvilken derför fått uppbära många loford af stadens presterskap. Stugan var stor och rymlig samt egnade sig väl för ändamålet. Hon var utröjd så när som på några bänkar långs väggarne, hvilka upptogos af barn och qvinnor. Högst få män voro tillstädes, och de som voro der, utgjordes nästan uteslutande af fäder till de barn, som anfäktades.
Det var i skymningen, men magister Bengt, hvilken skulle hålla bönen, var ännu icke kommen. Han hade flera sådana vakstugor och brukade äfven på vägen mellan dem besöka sådana hushåll, som lidit mest af den svåra hemsökelsen. Under tiden berättade de närvarande hvad de fått veta om trollpackets tilltag. Det var i synnerhet en äldre qvinna, med liten hopkrympt växt och skrynkligt anlete, som dervid i synnerhet förde ordet. Hon beskref i lifliga färger, hur Blåkulla var inredt, både ut- och invändigt. Hur “han” kom som en förnäm kavaljer och frågade, om de ville gå på gästabud, äfvensom hvad “han” tog sig för “när han spelade med svansen under bordet” o. s. v., allt till mycken uppbyggelse för barnen. Vid det entoniga ljudet af hennes stämma retades deras inbillning. Den ena rodnaden efter den andra uppsteg på deras kinder, medan de i häpen förvirring stirrade mot den berättandes fula, motbjudande anletsdrag.
Plötsligt reste sig en af de äldre flickorna, med vackra anletsdrag och ståtlig växt, från sin plats och ropade häftigt åt klockaren: