— Se dit, fader Jonas, se hur hon sticker in nålen efter svarte Gudmunds Brita!
Det nämnda barnet, en flicka af omkring sex års ålder, for förskräckt upp från bänken, och de andra stirrade i andlös spänning mot den utpekade fläcken på väggen.
— Du såg nog miste Lisa — sade klockaren, sedan han andäktigt läst sitt fader vår två gånger. — Hit vågar nog ingen sig, så länge vi hafva vår hederlige magister Bengt att stöda oss till.
— Nej far, nej far — återtog flickan — Nu ser jag henne åter, om I bara hade en yxa ville jag dräpa henne.
Barnen började nu också att se något märkligt röra sig i fogningen mellan stockarne, och i deras uppjagade inbillning vardt det snart ett stort hufvud, som försökte sticka sig in. De skreko derför och greto öfverljudt. Några kastade sig ned och läste böner och psalmer, andra fattade i klockarns kläder och bönföllo om att han ej skulle lemna dem.
Flickan, som först fått syn på trollpackan, hade emellertid fattat en stor yxa och rusat mot det ställe der hon sade sig hafva sett trollnålen. Här började hon nu af alla krafter att hugga i de murkna stockarne.
— Sågen I om jag träffade? — frågade hon och lät sin arm utmattad sjunka till sidan.
— Nej, nej, inte ännu! — skreko barnen på en gång. — Hon drog nålen tillbaka strax du kom.
En stund förflöt under tystnad.
— Nu kryper hon fram igen! — ropade en liten gosse och smög sig förskräckt bakom bänken.