— Ja, ja der är hon! — ropade flere af barnen.
Lisa, eller som hon vanligen kallades Fingerlisa, för sina vackra händers skull, skyndade att på nytt göra bruk af yxan, och ändtligen började barnen att skrika högt af glädje.
— Der fick hon! Der ligger hon och låter! — ropade de om hvarandra. Och verkligen låg det någonting svart under bänken, som rörde sig oroligt åter och fram. Klockaren läste sina böner och fick ändtligen mod att närmare undersöka föremålet för deras förskräckelse. Men det var endast en knippa dref, sådan som öfverallt stack fram mellan stockarne. Det var sannolikt, att trollpackan förvandlat sig på detta sätt, när hon fann dem påpasslige och gudfruktige. Barnen hade nämligen tydligen sett, att Fingerlisa råkat hufvudet på henne, och på yxan upptäcktes äfvenledes verkliga menniskohår.
Medan de grufvade sig häröfver, öppnades dörren och Elsa steg in.
— God afton! — helsade hon glad — är någon här som vill följa med på gästabud?
De närvarande sågo förskräckta på hvarandra utan att svara.
— Hvad I se'n högtidliga ut! — fortfor hon. — Henrik Sporrmakare har gille i qväll, och der kommer att gå muntert till, med öl och spelmän. Kom du Lisa, träffar du Petter Linväfvare — tillade hon skrattande och tog henne under armen — samt många andra raske gossar för resten.
— Nej tack, Elsa. Det är icke rätt att dansa nu; magister Bengt säger, att det är vår lättfärdighet, som är största orsaken till den elakes raseri.
— Lättfärdig kan han vara sjelf. Men inte tänkte du på synd, när du ville narra till dig gröna sidenkoftan af mig härom dagen.
Fingerlisa rodnade öfver denna beskyllning.